Det var oljan och kolet som blåste upp västerländsk ekonomi till proportioner som nu hotar våra möjligheter att leva på jorden om hundra år. Allt för att en liten grupp ska tjäna mer pengar än de någonsin kan göra av med. Vi måste sluta utvinna och använda fossila bränslen genast, skriver Ola Gabrielson i sin debattartikel.
DEBATT På ett möte med American Petroleum institute (API) 1959 fick ledarna för amerikansk oljeindustri en varning: Med ökande förbränning av fossila bränslen kommer risken för allvarliga konsekvenser att öka. Den som varnade var Edward Teller, atomfysiker (som på 1940-talet var en av dem som deltog i utvecklingen av de atombomber som USA sedan fällde över Japan). Bland annat sa han: ”Närhelst man bränner konventionellt bränsle, skapar man koldioxid {som} i atmosfären orsakar en växthuseffekt. {…} Det har beräknats att en temperaturökning motsvarande en tioprocentig ökning av koldioxid kommer att vara tillräcklig för att smälta istäcket och sätta New York under vatten.”
Vi vet inte vad oljedirektörerna tänkte om saken, men några av oljebolagen började i alla fall själva forska om klimateffekter. Exxons chefingenjör James Black berättade för styrelsen i juli 1977 att användningen av fossilt bränsle kommer att värma upp planeten och hota mänskligheten. Något år senare avsatte Exxons styrelse en miljon dollar på att mäta halterna koldioxid i atmosfären och i havet, och i början av 80-talet publicerade de sina resultat. Exxon hyllades som föregångare, och skickade sina forskare runt på konferenser för att sprida informationen.
Inte alla i ledningen var nöjda med utvecklingen. De lät forskarna hållas, i hopp om att de skulle komma fram till att det inte var något problem i närtid. Men när alltmer precisa data kom fram och såg mer och mer allvarligt ut så slog styrelsen till bromsen. Forskningsbudgeten ströks och personal sas upp, utom några stycken som ändrade åsikt och började skriva rapporter om hur osäkra deras mätningar var. Istället la styrelsen flera miljoner dollar på en desinformationskampanj, där de tog hjälp av API, högerkonservativa tankesmedjor, och vissa universitet för att påverka opinionen. Detta började ungefär samtidigt med James Hansens berömda presentation om hotet mot klimatet för den amerikanska kongressen i juni 1988.
Exxon kanske är det tydligaste exemplet, men flera av de stora oljebolagen agerade i samma riktning. Sedan ungefär 1990 har de tillsammans arbetat för att förneka problemen och sprida förvirring kring forskningen.
Parallellt med den kampanjen har försäljningen och förbrukningen ökat, och ökat i allt snabbare takt. Faktum är att av all den koldioxid som människor har skickat upp i atmosfären har mer än hälften kommit dit sedan 1990.
(https://ieep.eu/news/more-than-half-of-all-co2-emissions-since-1751-emitted-in-the-last-30-years)
Hur tänker en beslutsfattare som satsar företagets pengar på att motarbeta forskning? Det vet vi inte, men vi kan gissa med utgångspunkt i vad vi ser:
Företag startas inte för att lösa problem, de startas för att tjäna pengar. Ägarna ställer enkla krav på maximal vinst och att verksamheten ska hållas inom lagens gränser. Chefer och högre tjänstemän erbjuds bonus om de når högt satta vinstmål. Det skapar en företagskultur som bara handlar om pengar.
På 1960-talet, när oljebranschen hade nåtts av de första varningarna, kan vi anta att cheferna förstod att klimatet skulle påverkas. På den tiden var de dock mer bekymrade av forskning som visade att världens oljereserver snart skulle ta slut. Det såg nog ut som om oljan skulle ta slut innan klimatet hann bli allvarligt skadat.
Prospekteringen fortsatte, och på 1970-talet hade mängden kända oljereserver ökat. Som exempel hade Norges första oljefält öppnats. För en oljebolagschef blir då klimatfrågan aktuell igen. Alltså satsar man resurser på forskning för att ta reda på hur fort klimatskadorna uppstår. Man ville alltså veta hur länge man kan fortsätta att sälja sin olja utan protester.
På 1980-talet började resultaten av den interna forskningen peka allt tydligare på att tiden var knapp och att fossileran nog snart var över. När sedan Hansen varnade kongressen 1988 ringde alla varningsklockor i oljeindustrins styrelserum. Det var dags att göra något radikalt.
Oljecheferna hamnade i kläm mellan ansvaret för planetens framtid och aktieägarnas krav på fortsatta vinster, och därmed hotet om förlorade bonusar. Beslutet var ändå inte särskilt svårt; efter decennier av företagskultur som bara handlade om snabba pengar så valde cheferna att behålla sina bonusar. Problemet var bara: Mycket pengar var nedplöjda i oljefält, raffinaderier, och prospektering, pengar som kanske snart skulle bli omöjligt att få tillbaka om oljeförsäljning skulle bli förbjuden.
Deras lösning kan ses tydligt på utsläppskurvorna: Realisera tillgångarna fortast möjligt. Pumpa upp så mycket olja du kan och sälj innan det blir förbjudet. Strunta i säkerhet och miljöeffekter, då lagen kommer ikapp oss så kanske bolaget redan gått i konkurs iallafall. Och viktigast: Fördröj alla förbud så länge det går, vilseled opinionen och muta politikerna om det behövs.
Det ser alltså ut som om varningarna om klimatkollaps hade motsatt effekt mot den avsedda: Oljebolagen hade kunnat dra ner till en produktion på 60-talsnivå, höjt priserna ordentligt, och fortsatt tjäna bra pengar under lång tid; men de valde att realisera ”sina” tillgångar på kort sikt, producera skyhöga aktievinster, och maximera chefernas bonusar. Man kan även gissa att högerpropagandan om att ”kommunisterna” hotar att förstatliga industrin ligger ganska centralt i en amerikansk oljedirektörs tankevärld, och att det också spelade in i deras val av kortsiktig vinst framför långsiktig hälsa.
Vi har alltså nu ett läge då vi inte säkert kan säga att planeten fortfarande är beboelig om hundra år, samtidigt som ett litet antal människor (mest vita amerikanska män) har mer pengar än det ens är möjligt att göra av med. Och det är inte en slump att bägge dessa faktum dyker upp tillsammans; oljan (och kolet) injicerades i framför allt västerländsk ekonomi och ökade den omsatta volymen ordentligt, och alla de som hade tillgång till en punkt där de kunde tappa ur lite av pengarna blev stenrika.
Förutom klimatet skadar deras kortsiktighet oss på flera sätt. Till exempel skadar de världens handelsbalans, där Kina har så mycket dollar att de börjat köpa delar av andra länder. Kortsiktigheten har smittat av sig på andra branscher, som nu vill få betalt av sin regering för att ta sitt moraliska ansvar. Ungdomar blir allt mer tveksamma till huruvida de har en framtid överhuvudtaget och bryr sig inte om utbildning utan lever för dagen.
Det finns bara ett bra sätt att ställa tillrätta igen: All fossilutvinning och försäljning måste upphöra nu. De främst ansvariga (chefer inom fossilindustrin, men också inom banker och regeringar som finansierat dem eller stött dem på andra sätt) måste ställas till svars och dömas strängt. De pengar och andra resurser som dessa personer, men även storägare och fondbolag, har tjänat på bedrägeriet måste konfiskeras och användas för att reparera klimat, miljö, och samhälle så långt det går att reparera. Och framtida generationer måste läras att känna igen symtomen när detta händer på nytt. Utan den kunskapen är vi förlorade igen.
