När Sibusiso ”S’bu” Innocent Zikode lämnade den fattiga småstaden han vuxit upp i för en bättre framtid i Durban anade han inte att han skulle möta ett ännu större armod i miljonstaden vid Sydafrikas kust.

Året var 1998 och Zikode skulle börja studera på universitet. Förhållandena i kåkstaden Kennedy Road kom som en chock för honom. Insikten om hur miserabel livssituationen i bosättningen var lade grunden för det engagemang som nu belönas med Per Anger-priset, svenska regeringens pris för mänskliga rättigheter och demokrati.

– Jag blev väldigt upprymd när jag fick beskedet. Men också ödmjuk av insikten att det här är ett kollektivt arbete, som många av mina kolleger har fått plikta för med sina liv, säger han till TT på videolänk från Sydafrika.

Radikal rörelse

Livet i kåkstadens så kallade ”shack settlements” var hårt – och i dag är Kennedy Road en ännu värre plats än för femton år sedan, då Zikode var med och grundade organisationen Abahlali baseMjondolo (ungefär ”Skjulens folk” på zulu), säger han.

– Det finns inte tillräckligt med vatten eller avlopp, inget vägsystem, de flesta har ingen el. Arbetslösheten är hög, sjukdomar sprids. Jag tyckte att ingen människa ska behöva leva så. Med den insikten grundade jag rörelsen, som har hyllats som den mest radikala sociala rörelsen under tiden efter apartheid.

En händelse har dröjt sig kvar hos Zikode, från tiden kring organisationens grundande.

– Det var en tid med många bränder, folk dog, barn brann inne. Många var hiv-smittade eller aids-sjuka. En dag blev ett spädbarn ihjälbiten av en råtta från soptippen som låg alldeles intill. Det blev en vändpunkt i mitt liv. Jag började ifrågasätta hela mänskligheten, säger han.

Sten på börda

Abahlali baseMjondolo arbetar för en värdig boendesituation för de allra fattigaste i Sydafrika, bland annat genom påverkansarbete gentemot lokala myndigheter. Bland annat arbetar de för att förbättra den undermåliga eller icke-existerande sophanteringen, som i Kennedy Road har gjort att råttor och andra skadedjur lockas till området.

Sydafrika är ett av världens mest ojämlika länder, där arvet från den rasistiska apartheidregim som rådde mellan 1948 och det tidiga 90-talet fortfarande präglar samhället. Coronapandemin har lagt ytterligare sten på börda för de medellösa invånarna i kåkstäderna, som har små eller inga möjligheter att följa myndigheternas smittskyddsrekommendationer.

– Regeringen ber folk att hålla social distans och tvätta händerna regelbundet. Hur ska man göra det? Folk lever tätt ihop, det finns knappt något vatten. Samtidigt har pandemin blivit ett tillfälle för oss att kräva grundläggande samhällsservice, säger Zikode.

Levt i fruktan

Flera av Zikodes kolleger har mördats, då korrupta politiker och ljusskygga element ser organisationen som ett hot. Själv har han både misshandlats och utsatts för mordförsök. Vid flera tillfällen har han flytt eller gått under jorden för att rädda livhanken. En stor del av sitt vuxna liv har han levt i fruktan, säger han.

– Det kom till en punkt när jag insåg att jag kunde bli mördad vilken dag som helst. Döden framstod som oundviklig, eftersom jag ställde jobbiga frågor till människor med makt. Men jag kom till slutsatsen att jag har ett uppdrag att fullgöra och jag tror att Gud kommer att skydda mig till dess.

TT: Kommer priset att förändra ditt arbete på något sätt?

– Det ger mig styrka, och visar att kampen jag för är rättfärdig. Det innebär en viss trygghet för mig personligen. Sveriges regering har erkänt vårt arbete som gott och legitimt, vilket sänder ett budskap till repressiva krafter om att världen ser vad som händer.