När missilerna haglade över Israel och Gaza pekade en hel del republikaner finger åt Biden, och menade att han hade ”ärvt” en sorts fred och nu hade han minsann sabbat allt bra Trump gjort på några månader. 

Ligger det något i det? Det var onekligen lugnare under Trumpåren, och Kushner och Trump tillskrivs äran för att ha förhandlat fram ”The Abraham accords”, som är ett avtal om ömsesidigt erkännande och diplomatiska förbindelser mellan först Israel och UAE, senare även Bahrain. Tidigare hade man dylika avtal med Egypten och Jordanien. Och det är gott och väl, men var är Palestina i ekvationen?

Det är svårt att bedöma Trumpårens effekt på Mellanöstern, men det här är min analys. 

Situationen i Israel är som den alltid har varit. Hamas och Netanyahu vill krossa varandra helt. Men där finns också många palestinier, i alla fall utanför Gaza, och israeler, både arabiska och israeliska, som vill se en tvåstatslösning och en tydlig väg till fred. De älskar inte varandra, men de är beredda att kompromissa.

Men extremisternas inflytande är beroende dels av hur illa den andra parten beter sig, och dels av omvärldens inställning, och då framför allt EU och USA. Och vår inställning har varit polariserad, där vänstern stått på Palestinas sida och högern på Israels, men de styrande har, även bland europeiska socialdemokrater och amerikanska demokrater, ändå av rationella skäl kritiserat Israel moraliskt, men försvarat landet militärt. Och på så vis har där funnits en vinglig balans. Balans är inte fred, dock. Det är mer en insikt i att om alla sitter still i båten välter den inte.

Så in kliver Trump, som tar sig an alla problem med en åttaårings erfarenhet och intellekt, utser sin svärson till ansvarig, blir bästis med Netanyahu som plötsligt får fria händer att trakassera palestinier och arab-israeler hur han vill, flyttar ambassaden till Jerusalem, vilket ju skulle ha varit en del av en fredsförhandling, och tiltar båten helt.

Lycklig och fri Netanyahu går hårt åt palestinierna, och droppen blir när han beslagtar en grupp palestiniers hem i östra Jerusalem i det uttalade syftet att göra stadsdelen judisk. Det är vår för de israeliska extremisterna.
Dessutom upphäver Trump kärnvapenavtalet med Iran trots att det fungerade, och inför svåra sanktioner mot landet, vilket skadar dem enormt. 

Hatet mot Israel och USA skruvas upp i Palestina och Iran, samtidigt som rikare, perifera arabstater paradoxalt nog genom ”fredsavtalen” tydligt säger till Palestina att de inte längre står på deras sida.

Och precis där kokar landet över av hat. Människor som tidigare levt fredligt sida vid sida gräver skyttegravar. Civila misshandlas. Båten välter. När Iran lyckades smuggla missiler in i Gaza small det, men det hade det gjort ändå, förr eller senare.

Men det kommer en motvåg, utifrån, för Netanyahu gick för långt för många. Millennials har läst på och ifrågasätter det orimliga i att Gaza är ett fängelse, att en stor del av befolkningen i hela det Israelkontrollerade området saknar frihet och rösträtt och att den femtedel israeliska medborgare som inte är av judisk härkomst saknar en massa rättigheter övriga har. De får inte ens bosätta sig var de vill, och många fördrivs från sina hem enbart på grund av sitt ursprung. Är inte det apartheid?

Israel möter kritik inte bara från vänstern, och den går inte längre att vifta bort. De traskade för långt ner i det nationalistiska träsket. Och Trumps fall bidrar. Han är USA:s mest avskydda president i modern tid, både i och utanför USA, och Netanyahu kan inte tvätta bort år av gosande med honom från sin cv.

Biden är rätt president vid rätt tidpunkt, med sin mångåriga relation till Netanyahu, och marken är krattad. Folk har fått nog av extremisterna, på båda sidor. Judar världen över är trötta på att behöva skämmas för behandlingen av palestinier, och palestinier är trötta på att ta avstånd från Hamas.

Om USA dessutom får hjälpa till att bygga upp Gaza kanske inställningen hos lokalbefolkningen ändras. Och då kan det bli en riktig fred.