I skymundan av regeringsdebaclet och Liberalernas existentiella kris jublar miljöpartister runt om i landet. Man gör det för att den största kamp man fört den här mandatperioden har nått sin slutprodukt. Den humanitära skyddsgrunden vann i riksdagen och den nya migrationslagen är framröstad.

Det är lätt att förstå att det är stort för Miljöpartiets representanter, för de har tvingats kämpa. För bara ett år sedan gick Socialdemokraterna ut och försökte komma överens med Moderaterna om ett, väldigt lågt satt, tak för invandringen och i våras hotade Liberalerna att spräcka samarbetet över just den humanitära skyddsgrund som det nu beslutats om i kammaren. Socialdemokraterna tvingades ge sig, och Liberalerna fick backa (eller tja, Januariavtalet har i och för sig fallit, men den humanitära skyddsgrunden står kvar).

Men vi som inte har förhandlat måste ha ett vidare perspektiv. Den nya migrationslagen är förskräcklig. Ni vet alla artiklar ni ser nu om personer som varit här i 6 år och gått från tillfälligt uppehållstillstånd till tillfälligt uppehållstillstånd, som levt med stressen och paniken över att inte veta om de kommer få stanna nästa gång. Det kommer vara normen, inte enskilda undantag, inte bara nu, utan så länge lagen står kvar. För att få permanent uppehållstillstånd måste man ha varit här i tre år, lyckats bli självförsörjande och så småningom kommer det bli krav på att man klarar prov i svenska och samhällskunskap.

En resa från Afghanistan eller Sydsudan tar oftast många år innan man kommer fram till ett land där man känner sig trygg nog för att våga vilja börja sitt liv igen, när man väl kommer hit erbjuds ingen fristad, inget lugn. Tvärtom, inom 3 månader ska dina anhöriga ha ansökt om asyl, om du inte själv ska kunna försörja dem. Om det man flydde från var kriget, terrorismen, bomberna och vägminorna, inte ett direkt riktat hot mot en själv som person, då får du från början bara  rätt att stanna i 13 månader. Efter det görs en prövning på nytt om man kanske eventuellt ska få stanna längre.

De nya lagarna kommer bli kostsamma för samhället, vi kommer betala med dyrare vårdkostnader, med ännu sämre integration, men mest kommer det kosta i mänskligt lidande. Vi har antagit lagar som är betydligt bättre än de som föreslogs av den parlamentariska migrationskommitten för ett år sedan. Det är rimligt att alla som fått slita för varje millimeter av förbättring jublar, att de andas ut och möter solen med ett leende. Men för samhället är det en dyster tid. Vi lyder nu under lagar som inte är värdiga ett humanistiskt samhälle.