Den starke mannen och skogen. Skogsindustrin präglas av manliga ideal som kvinnliga skogsägare måste förhålla sig till – samtidigt som de positionerar sig mot feminism och ett urbant liv. Det visar ny forskning av Emmeline Laszlo Ambjörnsson.
Skogsindustrin är av tradition männens värld. Det är viktigt att kunna hantera en motorsåg eller att vara en duktig företagare.
Nu har kvinnliga skogsägare studerats utifrån normer om vad som anses vara kvinnligt och manligt. Att skogsproduktionen är manligt kodad har varit utgångspunkten i Emmeline Laszlo Ambjörnssons som doktorerat med avhandling i ämnet vid kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet.
Skogsägande kvinnors vill inte kopplas till feminism
De kvinnliga nätverken har skapats som egna arenor för kvinnor inom skogsproduktionen. Det traditionellt maskulina skogsproduktions idealet utmanas delvis av mer kvinnligt kodade ideal inom nätverken, så som miljömässiga, sociala och kulturella värden, skriver forskning.se
Men kvinnorna ville ändå inte beskriva sina nätverk som feministiska, inte heller som jämställdhetsprojekt. Ett viktigt inslag inom nätverken har bland annat varit att ha motorsågskurser, vilken forskaren beskriver som nästintill en rit.
– Nätverken kom ur en frustration att som kvinna vara marginaliserad inom skogsproduktionen. Man kände sig inte tillräckligt synliggjord som ägare. Men många kvinnor i nätverken vill inte uttala det, vilket blir paradoxalt. Det är svårt att arbeta med förändringsarbete när feminism ses som extremt och radikalt och jämställdhet som någonting redan uppnått, säger Emmeline Laszlo Ambjörnsson till forskning.se.
Ett sätt att skapa förändring
Hon menar att det kollektiva agerandet är ett uttryck för postfeminism – där strävan efter jämställdhet är inte en prioriterad fråga. Emmeline Laszlo Ambjörnsson förvånades över kvinnornas distansering till att de drev ett jämställdhetsprojekt med sina nätverk.
– Det var den utbredda oviljan att beskriva nätverken som jämställdhetsprojekt, när nätverkens uppkomst så tydligt handlade om kvinnors marginalisering inom jordbruket. Men om man ser det utifrån en postfeministisk diskurs – hur nedtoning av radikala ambitioner blir ett sätt att skapa förändring – så är det lättare att förstå.
De kvinnliga nätverken positionerade sig också mot det urbana livet, där deras identitet som landsbygdens kvinnor blev ett sätt att kollektivt göra motstånd mot det som uppfattas som urbana rörelser, exempelvis feminismen eller miljörörelsen.
– Det som förvånade var också det motsägelsefulla i nätverkens diskussioner om miljömässiga värden i skogen. Samtidigt som flera av nätverken möjliggjorde att diskutera och utforska miljövärden, och lyfte fram sådana som viktiga, så fanns också en stark antagonistisk och negativ inställning till miljörörelsen som upplevdes som en urban opposition till skogsbruket.
Ylva Bergman
