En regeringskris har seglat upp. Det är införandet av marknadshyror som satt bollen i rullning och jag förstår problematiken. När hyrorna rakar i höjden, räcker inte bostadsbidragen till, även om de kan uppgå till närmare 6 000 kronor i månaden. Dessutom kommer marknadshyror att öka segregeringen.

Marknadshyror är en av 73 punkterna i den politiska januariöverenskommelsen, men just den har fått regeringen på fall. Det är modigt att agera. Motvilligt måste jag ändå erkänna att jag, avundsjukt, önskar att samma politiska intresse skulle finnas för att slåss för att de 75 punkterna i Landsbygdskommitténs förslag som samtliga nuvarande riksdagspartier enats om, skulle förverkligas. Tänk tanken att ett enda parti skulle säga; ”Om inte regeringen genomför det som vi alla kommit överens om, så kommer vi att ta initiativ till ett misstroendevotum”.

”Ha, ha”, blev det skrattade svaret från en politiska initierad vän till mig när jag berättade hur jag tänkte. ”Det kommer aldrig att ske.” Dess värre har min vän har rätt. Det kommer inte att ske. Lands- och glesbygdsfrågor är icke-frågor inom politiken och för medierna. Det spelar ingen roll vad som lovas och sägs – inget följs upp.

Motsatt förhållande gäller också. Föreställ dig att alla riksdagspartier skulle komma överens om särskilda insatser för våra större städer, för att sedan inte genomföra det. Vilket jädra liv det skulle bli. Allt från Uppdrag granskning till riksnyheter skulle följa det minutiöst under en länge tid. Ett, ur nationellt perspektiv, pyttehot mot storstäder, ses också snabbt som ett riksintresse.

Ett exempel kom för några dagar sedan när region Stockholm krävde statliga insatser för att häva utflyttningen och motiverade det med orden: ”Vi kommer nog inte att kunna lösa det här med kommunala och regionala insatser.” När jag kollar siffrorna så handlar det om 8 000 utflyttare under 2020, från ett område med drygt 2,3 miljoner invånare. Krav ställs alltså på särskilda statliga insatser för att råda bot mot att drygt 3 promille av befolkningen flyttar ut. För Dorotea kommun motsvarar det färre än fem personer.

Jag häpnar över hur världsbilden av vad som är rimligt och rätt respektive orimligt varierar utifrån var vi bor. Stockholm har under alla år gynnats av att statliga jobb ”hamnat där, förutom att enorma investeringar hela tiden görs i området. I glesbygd har både statliga jobb och service försvunnit, investeringarna uteblivit och befolkningen minskat varje år. Varför höjs inga röster om faran med det? Varför är utflyttningen från Stockholm ett nationellt problem medan ingen verkar bry sig om demografin i små kommuner, där dessutom skattetrycket på de som arbetar inte ens räcker till att klara den kommunala basservicen?

”Enade vi stå, söndrade vi falla”, är ett uttryck som kommer från greken Aisopos fabel om hur fyra oxar kunde hålla stånd mot ett hungrigt lejon så länge de höll sams. Många politiker följer den devisen och håller sig därför stenhårt till det egna partiets rikslinje, som nästan uteslutande innebär centralisering utifrån en storstadsnorm. För oss som bor i lands- och glesbygd är det milt sagt ett problem.

Om vi ska ha en chans att bli hörda, behöver vi bryta lydnadskulturen mot rikspolitiken och gå samman, över alla partigränser och även få med oss näringsliv och intresseorganisationer. Det handlar om att ruska om ordentligt, tillsammans. Risken att mötas av hånfulla skratt eller totalt ointresse är överhängande. Men att sluta kämpa för att våra frågor, vår framtid och vår existens är ett riksintresse är att dö långsamt. Utan en levande lands- och glesbygd klarar vi inte heller klimatomställning.

Hela Sverige behöver leverera och leva. Fatta!
Inez Abrahamzon

Tummen upp
För eldsjälar, aktivister och modiga politiker som vågar gå mot strömmen.

Tummen ner
För polisutredningen av Bengt Jägers död i glesbygdsbyn Latikberg.