Halmgubberetoriken är fortfarande ett utmärkt retoriskt grepp att använda sig av om en vill berätta en politisk berättelse. Ge folket vad de vill ha: provokativa nidbilder på lata arbetsföra människor.

I Göteborgs-Posten har arbetsmarknadsanalytikern Agneta Tjernström Lustig lyckats reta gallfeber på downshiftare (”Ekorrhjulsavhopparna snyltar på de som jobbar och betalar skatt” 20/1 2021) som är ”undantagslöst medelklass” och ”alltid etniska svenskar”).

Ekorrhjulsavhoppet är en vuxenlekstuga där de lata låtsasrebellerna slösar bort en skattefinansierad utbildning och ”valt att ägna sig åt olika konstnärliga sysselsättningar”.

Det är tydligt att även Lustig är konstnärligt lagd, för detta är en saga hon kan berätta.

När jag sålde allt jag ägde, ifrågasatte majoritetsnormerna, sa upp mig efter en boreout för att arbeta mindre och leva i frivillig enkelhet gjorde jag det för att medvetet forma mitt liv efter värderingar. Jag såg att folk inte knegade i allmänhetens intresse för att de är goda altruistiska skattebetalare, de hade låst in sig i sina utgifter i ett frihetsfängelse. Min tid blev min dyrbaraste valuta och jag slutade söka mening i 40-timmarsveckan. Modellen passar inte alla.

Den nationalekonomiska sfärens nedärvda avsaknad på fält som hälsa, biologisk mångfald, klimat, filosofi och samhälle är inte värdeneutral. Jag förväntar mig djupare holistiska analyser från arbetsmarknadsanalytiker, att de ska våga se och förstå världen på ett annorlunda sätt, vad som skapar välmående och vad som är meningsskapande. De är präglade av en reduktionistisk tradition och den globala överklassens standard.

Downshiftarens kritiker frågar ofta: Varför ska andra betala för dig?
För att vi alla betalar för varandra. Det är skatteslöseriet vi ska ifrågasätta.
Är det rimligt att subventionera någons trädgårdspool? Varför ska de med låg inkomst betala för andras tjänstefolk?

Varför är inte skatteintresserade debattörer lika upprörda över att de med lägst inkomster betalar för dem med högst inkomster? De vet även att det är de rika som flyr och fuskar mest med skatten. Men de klagar inte för att de kostar samhället mest i utebliven skatt utan för att de är deras ideologiska motståndare.

De räknar gärna på vad skattebetalare bidrar med, men inte vilka och hur mycket skattepengar grupper i samhället förbrukar. Omställarna är inte lika stressade, de upplever mer frihet, sysselsätter sig med meningsfulla uppgifter och belastar inte samhället som majoritetsbefolkningens livsstil gör.

Ända sedan jag valde att sluta arbeta heltid har jag haft mer tid att ägna mig åt förhöjd tankeverksamhet, mer föreningsarbete och mer familjetid.
Det är inte genom jobb vi bidrar, det gör vi genom meningsfullt arbete.
Jag tror att jag talar för många stolta ekorrhjulsavhoppare, minimalister och skattebetalare när jag säger att vi alla har ett solidariskt ansvar mot samhället och att vi även bör bidra till det allmänna på fler sätt än via skattsedeln.