SVT uppmärksammade i veckan ”Skrapans grannar mot sexköp”, som engagerat sig sedan flera lägenhetsbordeller upptäckts i deras hus. Boende beskriver i ett annat reportage kanyler i tvättstugan, okända som springer i trapphuset och drogpåverkade människor.

Att känna sig otrygg i sitt eget hem är en känsla som är lätt att sympatisera med. Frågan är var den sympatin finns för de sexsäljare som i praktiken kastas ut på gatan – eller till och med ur landet – som en följd av svensk lagstiftning.

En hyresvärd som efter uppmaning av polis inte vräker gäster som säljer sex i deras byggnader, gör sig skyldig till koppleri. Det är ett populärt verktyg att använda, vilket ter sig något märkligt ställt mot sexköpslagens två viktigaste uttalade syften.

Först och främst är det svårt att se hur det skulle minska förekomsten av prostitution, snarare än hålla marknaden rörlig och svårare att övervaka. Men ännu viktigare med vår sexköpslag, det som ofta hyllas som progressivt och nytänkande, är att den ska straffa köparna istället för säljarna.

Här blir utfallet precis tvärtom i praktiken.

Det är inte köparna som, om de upptäcks, förlorar sin försörjning, sin arbetsplats eller sitt hem. Det är inte köparna som lider av att migranter som kommit hit för att sälja sex regelmässigt avvisas med stöd av utlänningslagen, då de bedöms försörja sig på ett ohederligt sätt.

När politiker uppmärksammar den här bristen i vår förment feministiska lagstiftning yttrar det sig ofta som krav på hårdare straff för köparna. Även bortsett från invändningen att hårdare straff inte löser samhällsproblem är det oerhört feltänkt.

Vi kliver snett, i vår motvilja mot sexköp som företeelse, illvilja mot torskarna eller välvilja mot säljarna. Glömmer att har vi tilldelat dem rollen som oskyldiga eller till och med offer, är det deras trygghet lagen ska skydda.

Skrapans grannar verkar inte ha bjudit in dem för att höra om de kan hjälpa till med att få dem att sluta sälja sex. Även de fokuserar på köparna. Männen. Säljarna får nöja sig med en pliktskyldig oxymoron.

”De ska få avgöra vad de gör med sin kropp, men det förändrar inte vår ståndpunkt att en man inte ska få köpa en våldtäkt”, säger en av grannarna, i den snabbaste mentala kullerbyttan på länge. En något ärligare formulering hade varit ”de får göra vad de vill med sin kropp tills jag bestämmer att de inte längre får det”.

Det går att argumentera för att samtycke inte borde anses gälla med ekonomiska incitament, men det är inte så lagen ser ut. Sexsäljare är inte våldtäktsoffer, och får därför inte heller tillgång till det (något mindre bristfälliga) stöd sådana får.

När du tar ifrån dem deras individuella röster och mandat att samtycka gör du våldtäkt till en del av jobbet som de förväntas acceptera, och möjligheten för dem att faktiskt få stöd och upprättelse när deras samtycke inte respekteras.

Allt det här hade de talat om för er om ni hade bjudit in dem på kaffe och flygbladsbygge, Skrapans grannar. Ni borde göra det nästa gång ni träffas.