”En sak ska vi vara väldigt klara över: Vi ska aldrig tillbaka till 2015.”

Så blev statsministerns sista utspel innan han meddelade att han avgår efter Socialdemokraternas partikongress i november. Det kom i en intervju som följde på talibanernas maktövertagande i Afghanistan, efter vittnesmålen från människor som gömmer sig, bilderna av desperata mammor som försöker rädda sina nyfödda med de sista planen som lämnar det kommande skräckväldet, kraven från – till och med – moderater på att åtminstone ta ansvar för dem som nu svävar i livsfara för att de försvarat idén om ett annat styrelseskick och då samarbetat också med svenska militärer och myndigheter.

Karikatyrerna var redan tecknade över politiker som såg det som skedde där borta, och ojade sig över att det kanske blir en olägenhet – för oss. Den breda progressiva skara av liberaler och vänstermänniskor som faktiskt vill se Stefan Löfven som en ledare för sig hade redan kritiserat Ulf Kristersson för att hans stora oro över sammanbrottet i Afghanistan var att någon skulle be om vår hjälp.

Men nu sa alltså statsministern samma sak. Och det är säkert helt i enlighet med någon strategi som lagts upp på Sveavägen 68. Men jag tycker det är förbannat sorgligt.

Förtjänar årtalet 2015 verkligen den här platsen i vårt medvetande? Är det verkligen en sifferkombination som fungerar att upprepas som om den påminner en nationell tragedi? Var 2015 verkligen det värsta som hänt oss som land?

Ja, jag minns system som brast. Mottagande som inte funkade. Byråkrati som satte hinder för människor. Skolor som hade svårt att klara uppdraget. Jag minns allt det.

Men jag minns också handlingskraften. Socialsekreterare, lärare och kommunalråd som gjorde allt för att möta upp när världen knackade på dörren. Frivilliga som samlade sig, frågade vad man kunde göra, öppnade sina hem, blev volontärer i språkcaféer och tränade nya idrottslag.

Jag minns hur alla ansträngde sig för att förstå vad det var som hänt. 2015 hade Syrienkriget redan pågått lika länge som andra världskriget. Rapporterna om kemiska vapen fick allt fler som väntat i de svällande, farliga flyktinglägren att ge upp om att kunna återvända. Fler delar av världen drogs in i konflikten, bland unga afghaner i Iran hette det att valen var att återförvisas till ett land man redan behövt fly, bli kanonmat i Assads armé – eller fly vidare.

Och så länge ledarskapet höll ut, gjorde människor det som gick. På presskonferenserna från Rosenbad hyllades initiativkraften. Extra resurser fördelades till kommuner som tog stort ansvar, och plötsligt fanns majoritet för att tvinga också Vellinge och Danderyd att hjälpa till.

När vi summerar klarade vi att vända skolresultaten uppåt, samtidigt som barn på flykt fick plats i klassrummen. Arbetslösheten vände neråt. I byar som haft minskade befolkning i åratal fanns något som liknade framtidstro när hus började rustas upp för nya invånare, skolan räddades och fotbollslaget fick nya spelare.

Det hände också.

Statsministern sa då – innan andrummet – att Sverige var i färd med att göra ”sin största humanitära insats i modern tid”.

Så heter det alltså inte längre.

Och många som då följde uppmaningarna, gjorde vad som gick, mer än vad som kan krävas, känner nu ett stygn av sorg när man tänker tillbaka.

Människor de ställde upp för skickades sedan ut ur landet av stat och myndigheter. En del väntar på att talibanerna ska släppa lös helvetet i Afghanistan, andra gömmer sig här, och ytterligare andra lever under broarna i Paris. Året många minns, året de engagerade sig, då de gjorde vad som behövdes och ville göra något bra, nämns nu bara av våra ledare i avskräckningssyfte. Allt fler av Sveriges högst verkliga problem, från kriminalitet till bostadsbrist, skylls på den i sammanhanget ändå lilla grupp av oss som kom hit 2015 – medan de svårare men sannare strukturella förklaringarna om ojämlikhet, segregation och våldsamma uppväxter snart inte syns alls i debatten.

Människor är sorgsna. Men har inte gett upp. Många som volontärade 2015 har ändå fortsatt, engagerar sig efter vad man förmår, håller kontakt med de unga man lärde känna då, längtar efter ett ledarskap som säger: vi kan kanske inte göra som vi gjorde då, men vi kan fortfarande hjälpa. Och många som kom till Sverige 2015 är nu en självklar del av landet. De har pluggat och börjat jobba, betalar skatt och engagerar sig i föreningslivet.

Det finns ett annat Sverige att leda än det som syns i kommentarsfälten.

Så jag skrev ihop en lista till nästa statsminister. Hur ett sådant ledarskap kan gå till om hon är lika orolig för att 2015 ska komma tillbaka som sin företrädare.

1. Bygg fler bostäder, också billiga hyresrätter, också i välbärgade områden.

2. Satsa på skolan.

3. Anställ fler i välfärden, gör förutsättningarna bättre för småföretag, investera i nya gröna jobb.

4. Sluta exportera vapen till krig.

5. Satsa ännu mer på skolan.

6. Stå upp för svenska värderingar. Glöm inte att solidaritet kan vara en sådan värdering.

7. Se till att hela Sverige tar gemensamt ansvar för flyktingmottagandet. En del kommuner vill ha fler invånare, ingen kommun borde kunna säga att mänskliga rättigheter är andras ansvar.

8. Bura in buset, men misstänkliggör aldrig människor för deras bakgrund. Gäng växer fram i segregerade och ojämlika samhällen, inte för att människor på flykt får en fristad.

9. Minska klyftorna. Avveckla barnfattigdomen. Visa vad rödgrön politik är: investera tungt i det gemensamma, låt de rika bidra mer och förbättra villkoren för alla som drabbats av nedskärningar, växande klyftor och utslagning.

10. Satsa ännu mer på skolan. Och förskolan. Och fritids, och idrott, och kultur, och livet för unga.

2015 kommer inte tillbaka. Såklart. Varje år är nytt. Men man kan lära av det som varit. Min lärdom är att det inte går att stänga världen ute. Tror man det kommer man gå väldigt fel, och vara väldigt oförberedd för de år som vi har framför oss, vare sig vi vill eller inte.