Jag formligen hatar tankefiguren som hänger ihop med uttryck som ”rent mjöl i påsen”. För så länge som jag inte får vara med om att bestämma vad som är rent mjöl är jag fullständigt ointresserad av att folk ska spionera på mig utifall jag skulle hitta på nåt som de tycker är knas.

Vem har förresten bestämt att det måste finnas en påse? Ett mjöl? Irriterande. Men det finns ett sätt som metaforen faktiskt funkar. Om man snackar tankar. Idéer.

På sistone har jag funderat över den extrema högern i USA som onekligen har tagit över det republikanska partiet. De senaste två veckorna har det visserligen börjat visa sig tecken på att den mer traditionellt konservativa delen av partiet börjar sluta sig till de libertarianska grupperna i ett alltmer öppet motstånd. Trump är också på väg att råka riktigt illa ut när rättsprocesserna blir allt fler och hans juridiska möjligheter att snirkla sig ur dem blir allt färre.

Men ännu regerar rena fascister. Öppna rasister. Misogyna brottslingar som struntar fullständigt i demokratin. Men i sin kamp mot demokratin måste de använda demokratin. Förutom att genomföra en väpnad kupp eller bygga upp ett eget samhälle vid sidan om det gamla är det den enda vägen att få makt över ett samhälle.

Demokratin styr inte av något slags självklarhet och det den uppnått har inte varit gratis. Misstaget som många gör är att tro att den makt över våra liv som vi överlämnat till demokratin automatiskt skulle följa med in i ett annat system. Folk är inte dumma i huvudet. Tar inte vad som helst. Vi cyklar på höger sida för att det är en gemensam överenskommelse, inte för att det är nån slags evig sanning. Om vi vände sida på allt i trafiken skulle det inte göra särskilt mycket. Bevisligen. Men man trixar inte på samma sätt med människors frihet och trygghet, det vi får i gengäld för att vi överger en liten del av vår autonomitet.

Jag är långtifrån någon statskramare. Min utopi är ett samhälle bortom kapitalismen och med en helt annan form av gemensam förvaltning än den borgerliga staten. Ett samhälle i samklang inte bara med naturen utan också människan som varelse. Men det där utopiska gemensamma skulle fortfarande vara en stat. Och vi skulle fortfarande bestämma över den med hjälp av demokrati. Kanske inte den formen av senpatriarkala, auktoritära demokrati vi lever med nu, men en demokrati likafullt. Tills dess får jag nöja mig med att folk i alla fall försöker. Jag ger upp lite av mig själv för det gemensamma.

Att helt riva ner välfärdsstaten i Sverige är en omöjlig tanke. Att hänvisa till luddiga formuleringar i religiösa texter för att ta ifrån kvinnor rätten att bestämma över sina egna kroppar är inte direkt ett framgångsrecept politiskt. Även om det är helt okej att snacka om det mesta finns det saker som inte funkar. Så är det i alla samhällen. Den som är någorlunda vettigt funtad inser till slut att den får ändra sin åsikt eller vara tyst om den om den vill ha kompisar. Till slut kanske den kommer på bättre tankar till och med. Men den som verkligen tycker något som andra tycker är obehagligt och inte vill ge upp har ingen annan väg att uppnå sina mål än att spela med i det spel som den egentligen vill motarbeta.

Och så undrar vi varför folk tycker så konstiga saker. Frågar varför folk tror på de sinnessjuka konspirationsteorier. I grunden handlar det naturligtvis om att att slita upp pinnarna som håller i hela den bräckliga konstruktionen som är det samhälle vi lever i. Rucka balansen genom att göra allt möjligt. Göra sanningen flexibel. Med tillräckligt många lager lindor blir också det kantigaste, vassaste svärdet runt och mjukt. Det blir lättare att ge sig på någon om den utgör ett hot. Inte bara för att man faktiskt hatar dem utan någon som helst grund i verkligheten.

Men det som lindas in kan också lindas ut. Det sjukaste med hela spelet är att också vi på den andra sidan tvingas delta i deras skuggspel. Om vi inte avkodar deras klantigt förklädda vansinne kan vi ju inte diskutera vad de egentligen tycker. Och själva är de inte förmögna att se skillnaden. De är så vana att dölja sina egna tankar och impulser att de förutsätter att alla andra är likadana. Den blodtörstiga, hatiska vänstern de drömt ihop är paradoxalt nog både en ren lögn i självförsvar och ett resultat av någon slags självinsikt som riktas åt fel håll. I det kaoset blir varje försök att tala om fred och kärlek bara bevis för ondska. Och den osäkerheten är exakt den som auktoritära ledare utnyttjar.

Lögnen blir till det främsta redskapet för sådana rörelser. Och där kan mjölpåsen få komma in. För man kan höra på människor om de verkligen säger det de tycker. Vi glider inte omkring för glidandets skull. I synnerhet i ett pressat läge häver vi ur oss sanningen så fort vi kan om det kan rädda oss. Om mjölpåsen får representera det politiskt korrekta, i betydelsen en gemensam överenskommelse om hur vi beter oss mot varandra i ett öppet samhälle, så behöver den som inte har rent mjöl i den påsen slingra sig och ljuga. Jag har precis som alla andra åsikter som jag inte stoltserar med i alla sammanhang, men om någon frågar så behöver jag ju inte slingra mig, det finns sätt att föra principiella resonemang utan att göra folk förbannade. Men det finns inget sätt att göra rasism eller sexism till nåt vi kan jiddra loss lite lätt om.

Det är så svårt att kriga, det är så lätt att låta bli / och torka tåren från den andras kind.

Så sjunger jag i en outgiven sång. Kärlekens lag. Jag är säkert naiv, men jag tror verkligen att det är lättare att vara god än ond. Vad är då gott? frågar vän av ordning. Det vill inte jag bestämma på egen hand, men tillräckligt ofta är vi tillräckligt överens om vad som är gott för att ha kunnat skapa ett samhälle som åtminstone jag tycker är rätt okej. De flesta av oss har tillräckligt mycket vett att förstå att det frågor där de flesta tycker nåt annat och accepterar det. Allt det där sluddrande fixandet, omdefinerandet och tankefifflet är helt enkelt bevis för att den som sysslar med det inte är med på det där med givandet och tagandet, utan är beredd att ljuga om det krävs för att uppnå sina mål. Och det är i sig ett sätt att avslöja auktoritära idésystem. De inbegriper ofta idén om att den som har rätt får göra fel i sanningens namn.