För rätt länge sedan nu, när X2000 fortfarande var snabba och allt inte var helt anpassat för dem än, växte jag upp med en slogan: ”Ljusdals kommun är så vackert att till och med X2000 saktar ner när de kör förbi”. Några år senare rätades spåren ut, kanske hade lokförarna tröttnat på landskapet, även det vackraste landskap ger ju en känsla av slentrian till sist, och tågen kunde gå snabbare. Men jag vet inte, så värst många snabbtåg passerar väl inte längre (ett om dagen i vardera riktningen).

Nu är vi där, för storstadsregionerna i södra delen av vårt land. Regeringen presenterade till slut, den 16 april, en infrastrukturproposition där höghastighetsjärnvägen ingår. Det är alltså spår mellan Stockholm och Göteborg och Stockholm och Malmö.

När man nu ska lägga två till tre hundra miljarder på supersnabba tåg mellan de stora städerna är det svårt att riktigt få grepp om vad man ska tycka. Det är väl bra att det absolut går snabbare att åka tåg än att flyga, mellan storstäderna (redan innan höghastighetstågen är det väl på gränsen). Med den utgångspunkten pratade också miljöminister Per Bolund på presskonferensen, att om tågen går snabbare kommer fler välja tåg framför flyg.

Det låter bra, men argumentet vilar på rätt speciella premisser. Den ena är att för att det överhuvudtaget ska vara relevant måste det vara flygen som är alternativet till tågen mellan Malmö, Göteborg och Stockholm. Och så har det väl för många, speciellt affärsresande, också verkligen varit historiskt. Men när vi nu gått in i klimatkrisen, där vi redan nu ser effekter på Golfströmmen som vi tidigare bara spekulerade i. När 1,5-gradersmålet framstår naivt snarare än utopiskt, är det verkligen flyg som är tågens största konkurrent?

Efter ett år med corona tror jag att mänskligheten som helhet lärt sig två saker: Det ena är att digitala plattformar kan ersätta enormt många möten. Vi behöver faktiskt inte resa lika mycket nu, som vi gjort tidigare. Det fysiska arbetsmötet kan nästan alltid ersättas av ett, smidigare, digitalt dito.

Det andra är ironiskt nog kanske också motsatsen, alla resor kan verkligen inte ersättas med hjälp av bra teknik. Men de möten vi har för att vi behöver ses fysiskt, de kan gott få ta lite lite längre tid också, nog för att kunna avstå flyget. Mellan de tre storstadsregionerna behöver vi inte flyg över huvud taget. Då faller också argumentet om att vi behöver snabbare tåg för att konkurrera ut det.

Men den andra premissen är lite lurigare, det är den om att allt behöver gå lite snabbare hela tiden. Om det finns två alternativ förväntas vi välja det snabbaste. Inte det billigaste, inte det miljövänligaste, eller ens det vackraste, mysigaste, nej vi förväntas välja det snabbaste. Den premissen tror jag är farlig. Så länge effektivitet, vinst och hastighet är vad som prioriteras kommer det bli enormt svårt att ställa om till ett klimatneutralt samhälle. Att också förändra oss så att vi inte tar mat och resurser från kommande generationer, eller våra medmänniskor, det blir hart när omöjligt.

Trafikverket räknade 2017 ut att höghastighetsjärnvägen för sträckorna Järna-Göteborg och Jönköping-Lund hade förväntade utsläpp (från byggnationen) på någonstans mellan 4,8 och 8 miljoner ton koldioxid (2019 var Sveriges samlade utsläpp 51 miljoner ton). Det är massiva utsläpp även om det ska stå i många många decennier och förhoppningsvis ersätter klart klimatsämre alternativ. I samma uträkning gav det bästa utfallet att utsläppen skulle vara netto noll först 20 år efter byggstart (15 års byggtid).

Det är tid vi inte har, men om nu regeringen prompt måste hålla på att göra massiva infrastrukturprojekt är det så klart bättre att det är järnväg än bilväg och flyg. Även om det är svårt att skaka av sig känslan att vi kanske inte riktigt har koll på vad som hänt med resandet om 20 år från nu. 
När man nu lägger hundratals miljarder på ett nytt infrastrukturprojekt gör man det med stora utsläpp och, om man väljer de rakaste sträckningarna för tåg över 250 km/h, stora risker för de lokala ekosystemen.

Man gör det på premissen att den ska konkurrera med flyg som inte behövs, och med minutjakt vi skulle behöva komma ifrån. Jag önskar nog att det fanns en röst i riksdag och regering, som talade om att vi behöver ställa om samhället, inte bara färdmedlet. Att vi behöver arbetstidsförkortning, medborgarlön och mer tid för reflektion i ett samhälle som bara går snabbare och snabbare. Och kanske återigen talade om att Sverige faktiskt är så vackert att tågen kan sakta ner lite.