1. Peps Persson – Hög standard

Kan det bli bättre? Peps ställer helt rätt fråga. Vad fan är hög standard? Inte mår vi bättre för att vi får konsumera lite mer.

2. Timbuktu – Alla vill till himmelen men ingen vill dö

Egentligen räcker titeln. Vacker på så många plan. Vokalharmonin. Den poetiska motsättningen. Och sen brakar en av de bästa låtar jag vet igång.

3. Pugh Rogefeldt – Solenergi

Pugh har aldrig varit särskilt politisk. Han förhöll sig försiktig till proggen, men där under den rockiga ytan bultar ett varmt hjärta. Solenergi kom mitt under brinnande punk och när kärnkraftsmotståndet var som störst och är en svängig soullåtar med diskokänsla.

4. Ola Magnell – Min häst har blivit sjuk (13:e versionen)

Ola Magnell är en av våra bästa poptextförfattare någonsin. Han rör sig i utkanten av det han vill prata om och går aldrig direkt på, men här är han relativt tydlig.

5. Himlen är röd – Hjördis Petterson

Som förra låten fanns den med på en samlingsskiva från Folkkampanjen mot kärnkraft. Fullständigt genial låt, med mycket stark text av Gertrud Hemmel.

6. Talking Heads – Nothing but flowers

En märkligt uppåt låt om tiden efter katastrofen, då shoppingladorna som poppat upp som svampar utanför och i våra städer tömts och beväxts med blommor. Apokalypsen är vacker i låtskrivaren David Byrnes händer.

7. Midnight Oil – Beds are burning

Rockmusik som sväller över sina bräddar är alltid trevligt. Och med ett medvetet budskap som jag håller med om kan det inte gå fel. Jag vet inte vart de tog vägen sen, men en hit är alltid en hit.

8. Kraftwerk – Radioactivity

Jag vet faktiskt inte om det är en miljölåt i egentlig mening. Men den handlar onekligen om något miljöskadligt och svänger brutalt. Kraftwerk var pionjärer inom syntmusiken och skapade ett sound som massor av syntare försökt efterlikna. Sprött, men ändå stenhårt.