Julafton i förskott. Och här hade de dunsat ner efter att ha missat en hel decembervecka. Ida tänkte varje höst att hon skulle ge bort hemkokt chutney och hemstickade halsdukar och sånt. Nästa gång hon kom att tänka på julklappar var det dan före dan och bara att ge sig ut i folkträngseln och handla i blindo.

Jo, hon hade förstås kunnat låta bli också. Men när alla visste att hon bara hade planerat dåligt var det pinsamt att låtsas att det handlade om ett motstånd mot överkonsumtionen. Även om det kunde ha varit så.

Men det här var en speciell situation och ingen väntade sig att hon skulle vara förberedd. Hon skulle kunna njuta av det och stanna och klä granen med Harriet medan de andra for runt och krullade paketsnören och plitade nödrim i sista stund.

Å andra sidan, om hon kom upp tidigt kunde hon tänka sig en ensam biltur in till Gnesta. Medan Camilla satt djupt koncentrerad och grejade med innanmätet i robotens huvud borstade Ida tänderna och gjorde sig klar att gå och lägga sig.

– Gonatt, sa hon till Camilla.

Camilla tittade upp.

– Åh, godnatt. Jag ska bara … sa hon.

Sen såg hon lite bekymrad ut och frågade vad de brukade göra på julen.

– Vi brukar ta det lugnt, sa Ida. I alla fall tänker vi att vi ska ta det lugnt. Men det brukar alltid vara saker kvar att fixa, julmat och julklappar och sånt. Men du är gäst, du behöver inte tänka på det.

– Nej, men vad behöver jag tänka på? Du vet, vi lagar ingen mat hemma i Xpan 7. Och vi köper inte så mycket saker till varann.

– Gör ni inte? Vad bra, sa Ida.

– Vi ger inte bort något som man inte skulle kunna ta med sig om man skickas ut i omlopp, förklarade Camilla. Det skulle ju vara som att säga att man tror att någon inte kommer att komma iväg snart.

– Men är det inte ganska få som skickas ut i omlopp varje år?

– Jo, jag sa ju det. Vi har logistiska problem. Men i alla fall.

Camilla sa att de gjorde andra saker. Sjöng julsånger, träffade anhöriga i omlopp över virtun, och barnen spelade upp julspel. Nej, de tände inte levande ljus, öppna lågor var ju förbjudna inom Xpan-systemet. Och jultomten var mer som en maskot.

– Vad mysigt det låter. Ta det bara lugnt i morgon, du, sa Ida.

Sen lade hon sig med en kudde över huvudet för att inte få lampljuset i ögonen, och en Agatha Christie-deckare i öronen. En brittisk röst som berättade om en engelsk överklassfamilj med husor och betjänter som bodde i ett slott och samlade släkt och vänner över jul och intrigerade om något arv tills arvtanten hittades död på sitt rum och husan blev misstänkt för att ha mixtrat med tekannan. Bara en meter bort mixtrade Camilla vidare med robotens huvud.

Hon vaknade tidigt och gjorde som hon hade tänkt medan Agatha Christie-familjen tillkallade byns läkare som undersökte tant Celia och förkunnade att hennes död visserligen inte var oväntad, men att den såg lite för mycket ut som ett fall av förgiftning. I bilen hittade hon sin väska med ombyteskläder. Inga finkläder, men hon kunde i alla fall slippa gå omkring i Åsas ljusrosa mjukisdress med uppkavlade ben.

Sen körde hon iväg. Inne i Gnesta var det bara mataffärerna som hade öppet än. Hon tog en kaffe på stationen, handlade lite mat som Thomas hade sagt att de behövde och hängde på låset när bokhandeln öppnade. En bok var alltid en bra julklapp ändå.

När hon var tillbaka och kom in i lilla huset stod Ellis där och pratade med Camilla. Thomas brukade vara jultomte, men han hade drabbats av resfeber och blev stressad vid tanken på att klä ut sig, och Ellis tyckte det skulle vara kul att låta roboten dela ut julklapparna istället. Det tyckte inte Camilla, hon ville att Peter skulle laddas upp och lämnas i fred tills hon skulle ta med honom till Xpan 7 på kvällen.

– Men ska inte han fira jul med oss? Robotar är väl också människor, sa Ellis.

Camilla höjde på ögonbrynen. Peter verkade glad och nöjd när han kunde göra det han var konstruerad för att göra. Annars verkade han neutral, så länge han inte led brist på något. Men han skulle inte kunna spela jultomte.

De gick över till stora huset, där risgrynsgröten puttrade i köket och brasan sprakade i öppna spisen. Harriet och Åsa tog fram sista plåten pepparkakor ur ugnen. Det var rena rama julkortsjulen. Nästan kriminellt idylliskt, tänkte Ida. Camilla fick mandeln i gröten och visste inte vad det betydde. Det visste Harriet – den som fick mandeln i gröten skulle gifta sig. Gärna med hennes pappa, tyckte hon.

– Jag kan spara mandeln till den han ska gifta sig med, sa Camilla diplomatiskt.

– Men! Det är ju du, ju!

Men varken Camilla eller Ellis verkade nappa på idén. Till slut tog Harriet hand om mandeln för att ge den till någon som passade bättre. Thomas tog fram sin tvärflöjt och började spela en julvisa som Harriet kunde sjunga med i. En söt men absurd text om små granar som ville komma in till människorna och bli pyntade till jul. Varför nu granarna skulle vilja det, tänkte Ida.

Det var för Harriets skull de firade jul två dagar i förväg, för att hon ville fira med farfar och Åsa som vanligt och för att de hade tänkt att hon behövde något som var precis som vanligt efter alla äventyr. Hon njöt. Men så skulle hon gå med Ida och Ellis och hugga en liten gran, och Ellis sa att grannarna hade sagt att de kunde ta en hos dem. Det ville inte Harriet.

– Vet du inte vem som bor där? sa hon.

Ida trodde att hon visste, men hon gjorde en ovetande min.

– Stella. Den läskiga harmonipolisen som låser in barn, sa Harriet. Fast hon är gammal. Fast hon bor där. Jag vill inte se henne!

– Hon är lite konstig, men inte farlig. Förresten är hon inte hemma, men jag ska höra med farsan om vi kan ta en gran här.

Men Thomas ville ha kvar granhäcken. Han tyckte de kunde nöja sig med lite granris, men Harriet ville ha en riktig gran, så de gick bort mot skogen. Det var en solig dag, det låg frost kvar på marken men ingen snö. Allting glittrade och Harriet pratade lyckligt och oavbrutet. Varken Ida eller Ellis hängde med riktigt i svängarna, men det gick bra ändå.

Långt där borta, där vägen svängde, kom en liten gestalt gående med en rullator. Sakta, sakta gick det. Ida var den som först kände igen honom.