Innan gensaxen Crispr-Cas9 kom i bruk var genredigering dyrt, komplicerat och oåtkomligt för de flesta. I dag kan vem som helst beställa ett Crispr-kit på nätet och med instruktioner på Youtube lära sig klippa och klistra DNA i sitt eget kök.

Sök på ”CRISPR + DIY” och du får insyn i en ny värld där många biohackare använder sig själva som försökskaniner, som till exempel Josiah Zayner från USA. Han har doktorerat i bioteknik och forskade för Nasa innan han dumpade sin karriär på grund av frustration inför systemets trögrörlighet. Sen dess har han vaccinerat sig med egentillverkad coronavaccin, transplanterat sin tarmflora och injicerat gensaxen i sin muskelmassa.

”Alla borde vara fria att göra vad de vill med sina egna kroppar,” resonerar Zayner och kanske låg den ideologin bakom nedstängningen av hans Youtube-kanal i december. Zayner saknar dock inte plattformar utan driver även DIY-företaget Odin som säljer Crispr-kit och erbjuder online-utbildningar.

Den dokumentära Netflix-serien Onaturligt urval följer Zayner och hans kompanjon David Ishee på biohacking-konferenser och i den laborerande vardagen. Glimtar ur deras liv varvas med inblick i andras för vilka gentekniken också är viktig, men av skilda orsaker. Ett par av deltagarna har sällsynta diagnoser och ser sin enda räddning i gentekniken, men behandling sinkas dem på grund av regleringar och sega processer mellan läkemedels- och försäkringsbolag. Att pengar går före liv är aldrig så tydligt som i läkemedelsindustrin.

En av seriens huvudpersoner är Nicholas Piazza, en ung man döende i den neuromuskulära sjukdomen spinal muskelatrofi, som bara väntar på forskningens genombrott. Piazza har inte tiden på sin sida, gentekniken kan bli hans chans till överlevnad.

Det finns alltså olika intressen i genteknikens nya era, men ändå tar många ställning mot Crispr av princip. Ett vanligt argument är att den riskerar skapa ett elitsamhälle där rika tillverkar snyggare, starkare och smartare avkommor än vi vanliga dödliga. I bästsäljaren Homo Deus varnar Yuval Harari för gentekniken generellt och för dess influenser av transhumanismen i synnerhet. Han dammar av Francis Fukuyamas tes om att transhumanismen skulle vara ”världens farligaste” idé, men är den det?
Skulle Harari resonera likadant om han bara för en dag bytte kläder med Piazza?

Och vad är värst, att de som dragit evolutionens nitlotter blir friska eller att vissa, som Harari varnar för, optimeras till bättre versioner än de av naturen givna? Livet är i grunden orättvist, men vad är väl samhället till för om det inte med tekniken försöker utjämna orättvisa livsvillkor? 

Visst står höga värden på spel och visst finns risker med gensaxen. Inte minst när den används på andra arter och påverkar hela ekosystem. Crispr nyttjas redan inom livsmedelsindustrin och jordbruket, för att ändra egenskaper i plantor och djur, utrota virus och skapa resistens. Här bör reglering debatteras mer. Här ligger makten i mäktigare händer. 

En enda redigerad liten bokstav i genomet kan förändra alla kommande sidor i livets bok och eftersom Crispr är som klippt och skuren till gendrivare, att ändra egenskaper längs arvslinjen i populationer, är riskerna i vissa användningsområden enorma. Det är därför viktigt att skilja på individer och arter, människor och företag, och inte dra gensaxen över en kam.

I Sprickan i skapelsen – genredigering och människans makt över evolutionen beskriver forskarna Jennifer Doudna och Samuel Sternberg gensaxens potential att utplåna olika cancerformer, hiv, sällsynta och neurodegenerativa sjukdomar som Huntington och Alzheimers med mera. Om behandlingar för liknande sjukdomar patenteras och görs oåtkomliga för sjuka utan rätt försäkring, eller en stat som pröjsar, kommer en underjordisk marknad där svåra tillstånd behandlas i någons källare snart att växa. 

Biohackare på Sydneys medborgarlabb Biofoundry, som likt Zayner tillverkar Crispr-kit för hemmabruk, menar att de är del av en global folkrörelse. Här drömmer bioteknikern Alex Kelly om ”en värld där gentekniken demokratiseras och tillgängliggörs för alla.” Kelly är också engagerad i Open insulin project som utmanar bolagens makt över den medicin många diabetiker inte har råd med. Även för dem kan kanske gentekniken bryta beroendet till marknaden i framtiden.

Det som förenar Kelly och Zayner med många andra biohackare är just önskan om att demokratisera vetenskapen, utmana Big Pharma och statliga institutioner. De vill påskynda forskning som räddar liv och de lyfter frågor vi alla borde ställa; vem äger makten över livet, tekniken och den egna kroppen?

Ibland jämförs gensaxen och biotekniken med datorerna och internet; utan en demokratisering kommer tekniken reproducera ojämlikheter. En sak är i alla fall säker: Så länge kapitalismens principer styr läkemedelsindustrin, så länge behov finns av bot, är alla förbud mot biohacking av den egna kroppen dödsdömda.