Covid-19-pandemin kan ses som en förövning till den utmaning som klimatkrisen nu ger oss. Precis som när det gäller vaccinet är det en kamp mellan de rikastes egenintresse och det faktum att varken pandemin eller klimatet ser några landsgränser, skriver Ola Gabrielson, aktiv i Klimatriksdagen, i sin debattartikel.
DEBATT Den senaste tiden har det diskuterats mycket i media om när och hur vi ska få den tredje vaccindosen mot covid-19, och vilka som ska prioriteras. Några röster protesterar och säger att vi måste först se till att alla i hela världen får vaccin. De som har tänkt på saken förstår att vi har ett egenintresse av det: Ju större spridning viruset får desto fler mutationer uppstår, mutationer som blir allt farligare och till slut kommer att drabba oss själva.
Likafullt bokar vi rika länder upp allt mer av vaccinbolagens produktion. Ett utmärkt exempel på hur vår globala ekonomi fungerar; vi prioriterar oss själva i allt från mat och mediciner till utvecklingslån.
Man skulle kunna se covid-19 som en övningsuppgift som naturen skickat för att träna oss inför den verkliga utmaningen som rullar in nu. ”Vi” (det vill säga våra beslutsfattare, framför allt inom fossilbranschen) har vetat i mer än femtio år vad som händer med klimatet, och vad som behöver göras för att undvika de riktigt allvarliga konsekvenserna. Och mönstret känns igen: De rika länderna prioriterar sig själva, och allra mest prioriterar sig den allra rikaste procenten. Det är inte en slump att dessa personer också är de som tjänat mest på det som nu är problemet.
Motvilligt har de accepterat att världens regeringar via FN försöker lösa krisen, och samtidigt betalar de olika tankesmedjor för att ifrågasätta och fördröja FN:s arbete. Lobbying pågår intensivt på alla nivåer, till och med inne i FNs arbetsgrupper.
Danielle Falzon, forskare vid Brown University, har studerat flera av FN:s klimatmöten. Hennes slutsats är att förhandlingarna sker mycket på de rikare ländernas villkor, och framför allt på de engelsktalandes eftersom engelska är det helt dominerande språket. Och de engelsktalande länderna domineras av fossilbolagen.
Att detta inte skulle påverka resultatet av förhandlingarna verkar uteslutet. Ett tecken på det är att ordet ”fossil” bara nämns ett eller ett par dussin gånger i den 1 500 sidor långa IPCC-rapporten som släpptes för den 9 augusti, och faktiskt inte syns alls i den ”summary” som 95 procent nöjer sig med att läsa. Den som försöker förstå klimatkrisen får veta att mänskligheten ”otvivelaktigt” orsakar krisen, men inte riktigt hur eller vem som gör det.
Förr eller senare kommer ju sanningen ut, men fossilbolagen och deras ägare har på detta sätt lyckats fördröja slutet på fossileran ytterligare några år, och kan skrapa ihop ytterligare miljarder i vinster under tiden. Samtidigt dör miljontals människor i onödan, hela länder dränks under havet, tusentals växt- och djurarter utrotas, och den del av planeten som går att rädda blir allt mindre.
Om inte detta är ett brott mot mänskligheten, mot oss människor i både rika och mindre rika länder – mot själva livet – så vet jag inte vad som skulle vara det.
