De två första språkrören i Miljöpartiet var Ragnhild Pohanka och Per Gahrton. Nu har Ragnhild Pohanka gått bort och Birger Schlaug skriver om sina minnen av henne som en jordnära och ideologiskt solklar politiker, partikamrat och kollega med ett varmt hjärta.
Ragnhild Pohanka är död. Hon var med om att bilda och bygga Miljöpartiet 1981 och företrädde partiet i dess första val året därefter.
Inför nästa val, 1985, valdes hon till språkrör, tillsammans med Per Gahrton. Hon var en varm, hjärtlig och ömsint partimamma i dess bästa betydelse. Vilket inte minst jag fick uppleva under tiden då vi var språkrör tillsammans.
Ragnhild var omtyckt, rent av älskad, i partiet. Hon var jordnära utan varje uns av politikerattityd eller personlig strävan efter makt för maktens egen skull. Hon var djupt socialt engagerad och vävde ihop detta med ett stort engagemang för miljön, inte minst skogen.
Ragnhilds första valrörelse var således 1982. Den var allt annat än lätt. Vi hade ännu inte språkrör utan valde en ”sammankallande i politiska utskottet”. I SVT fick Ragnhild den omöjliga uppgiften att företräda partiet i en så kallad ”småpartidebatt” där hon fick samsas med företrädare – i vissa fall rena rama knäppskallarna – för små, sektliknande partier. SVT valde dessutom att ha en domare som redovisade om företrädarna svarade rätt eller fel …
Det var en häpnadsväckande uppvisning av Sveriges television. Uppdraget tycks snarast ha varit att mota bort Miljöpartiet från riksdagen.
Partiet missade riksdagen, men etablerade sig i många kommuner. Inte minst eftersom sexbarnsmamman Ragnhild åkt runt i landet och startat lokalavdelningar. Allt skedde ideellt. Ragnhild beskrev i antologin Nu kommer Miljöpartiet denna tid som att den ”griper in i personligheterna och påverkar våra privatliv”.
Hon fortsatte: ”Inte bara på det sättet att vi offrar vår fritid. Våra familjer får ställa upp för att vi aktiva ska kunna ägna oss åt det inre uppbyggnadsarbetet, det formella arbetet, framställande av material, telefonerande … Dessutom måste vi hela tiden tänka över innehållet i våra idéer, testa dem, pröva dem och vår egen livsinställning för att sedan som i mitt eget fall med tillfredsställelse och glädje konstatera: det stämmer.”
När partiet skulle välja något så – enligt medierna – konstigt som språkrör inför valet 1985 blev hon och Per Gahrton partiets första språkrörspar. Också denna valrörelse var skoningslös hård. Någon riksdagsplats blev det inte.
Efter valdagen 1985 avgick Per Gahrton. På ett förtroenderådsmöte valdes jag till Pers efterträdare. Det var då jag verkligen fick uppleva hennes varma hjärta. Ragnhild berättade att hon var så trött och egentligen ville avgå men valde att som språkrörskollega slussa in mig i uppdraget. Vi var språkrör tillsammans ett halvår.
Ragnhild lärde mig att tala om rättfärdighet istället för rättvisa. Rättvisa kan ju vara lite vad som helst – att få behålla allt som tjänats in eller att via skatt dela med sig till andra – medan rättfärdighet pekar på en tydlig riktning. På nästkommande kongress tog Eva Goës över stafettpinnen från Ragnhild.
Eva och jag var språkrör när Miljöpartiet, som första nya parti på 70 år, äntrade riksdagen 1988. En av ledamöterna som kom in var Ragnhild Pohanka. Hennes engagemang och ideologiska kompass var som vanligt exakt inställd. Ideologiskt alltid solklar. Ekologiskt hållbart samhälle måste gå hand i hand med social rättfärdighet och strävan efter fred.
Partiet åkte ur riksdagen efter en mandatperiod. Men återkom 1994. Jag var språkrör och minns särskilt en valturné i Ragnhilds valkrets. Vi talade på torg och hade valmöten på kvällarna. Mellan varven talade vi om livet, om barnen. Ragnhild ville göra världen bättre, men var totalt ointresserad av prestige och att bygga upp personligt cv. Det var också den måttstocken hon tog med sig till riksdagens socialförsäkringsutskott där hon arbetade med bland annat flyktingfrågan.
Politik är ju ett brett fält. När jag ser tillbaka kan jag inte minnas en enda sakfråga där jag och Ragnhild hade olika uppfattningar. Svaren på frågorna var alltid självklara. Då är det en ynnest att få vara politiker. En bit in på 2000-talet lämnade hon Miljöpartiet och blev medlem i Vänsterpartiet. Motiveringen var densamma som den som drev henne under de gröna åren: rättfärdig fördelning är nödvändig.
Ragnhild var på så många sätt ett föredöme som politiker. Vi är många som har anledning att tacka henne för så mycket. Jag inte minst.
