Pride, Black history month, trans visibility day, trans day of remembrance … Det finns många dagar, eller månader, för att belysa hur livet ter sig för dem som inte är vita, heterosexuella och cis (det vill säga inte transperson). Främst handlar det om att organisera sig och kampen för lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter i ett förtryckande samhälle.

Samtidigt tas dessa tillfällen inte sällan över av personer som inte själva tillhör den utsatta grupp som ska belysas, men som vill signalera vilka goda och stöttande människor de själva är.

Detta kan vara bra ibland, då det tyvärr är så att den som inte själv tillhör den utsatta gruppen ofta blir mer lyssnad till. De har ju inte själv något att direkt vinna på att lyfta andras behov och perspektiv. Tyvärr stannar det allt för ofta vid att inte bli mer än läpparnas bekännelser. När det kommer till att faktiskt handla för att hjälpa försvinner plötsligt dessa personer bort. Då är det inte deras kamp att föra, inte deras ensak, inte deras kunskapsområde …

Ett aktuellt exempel på detta är hur sossarnas Lena Hallengren den 20 november, på trans day of remembrance, postade ett inlägg på Instagram om hur transfobi skördar liv bland transpersoner såväl i fråga om suicid som i form av mord. Dagen är till för att lyfta och minnas alla de transpersoner som dött under det gångna året. Lena har i egenskap socialminister det yttersta ansvaret för transvården i Sverige. En vård som är del i varför trans day of remembrance behöver firas även i Sverige då transpersoner tar sina liv i väntan på en undermålig transvård.

Under Lenas år vid makten så här långt har vården blivit än mer osäker och regeringens utlovade nya translag slopades när de fick kalla fötter efter Uppdrag Gransknings två otroligt vinklade program om transvården i Sverige.

När någon med makt att förändra till det bättre väljer att inte agera, och uppmärksammar transpersoners kamp som om hon inte kan försöka göra något åt problemen, är såväl ett hån som det ultimata exemplet på när någon är mycket snack men lite verkstad. Nog för att stöd och pepp behövs det med, men framför allt behövs ju en förändring. En bättre, säkrare transvård, förenklade processer kring juridiskt kön, ett tredje juridiskt kön och krafttag mot trakasserier och våld mot transpersoner. Inget av detta uppnås genom att bara beklaga dem som inte längre finns bland oss.

Lika skevt blir det när en utsatt grupp plötsligt lyfts av någon som vill framstå som allierad bara för att hacka ner på någon annan grupp. Här kan vi ta J K Rowling som exempel som plötsligt lyfter homosexuella kvinnor och uttrycker oro över att de ska utplånas av transideologin. Samtidigt som hon själv inte inkluderar en enda öppet lesbisk i någon av sina böcker. Så mycket för representation och att bry sig på riktigt.

Så här ser det ut i fråga efter fråga, kring utsatt grupp efter utsatt grupp. Det är poppis att leka allierad när det redan är för sent att rädda någon, mindre poppis när det krävs lite eget arbete som kan kosta på. Kvar blir vi som för kamp, inte för att verka goda, utan för att vi inte har något annat val då det är våra liv det handlar om.