Kungliga biblioteket erbjuder otroliga möjligheter att studera den svenska historien. Här gräver jag tillbaka flera hundra år och läser nyhetsrapporteringar.

Efter en kaffetermos ser jag mönstret, invandrare är ett otrevligt sökord och står alltid nära pensionär. De medkännande artiklarnas undertecknare är politiska grupper, men mina favoriter är de sympatiska pensionärernas lokaltidningsinsändare.

Den enda massinvandring som inte trasat sönder ett land genom 1900-talets rapporteringar och okritiskt vunnit det svenska folkets hjärta är de svenska invandrarna i Nordamerika.

Ända sedan vi skulle öppna våra hjärtan har jag undrat varför det inte talas klarspråk i det ideologiska motståndet mot invandringen. Istället tar det form i vilseledande debatter om till exempel otrygghet, gängvåld eller huruvida invandringen är en vinstaffär.

Det sätts prislappar på invandrare, något som inte görs på någon annan samhällsgrupp. Att återkommande peka ut priviligerade småbarnsfamiljer som en kostnadsbörda hade utlöst en kontrovers. Vi har inte råd att hjälpa alla i nöd och brunnen sinar, men vi har råd att hjälpa de lyckligt lottade med att slippa betala sin städhjälp, sin drinkblandare och sin nya terrass fullt ut.

Det finns något som borde sägas tydligt av invandringsmotståndare. Istället skapas ett kamouflage: låtsasintresset för svenska pensionärers utsatthet. Det är en trojansk häst för ämnen som migrationsstopp, främlingsfientlighet och nationalism. Stod invandringsmotståndarna ens upp för den åldrande innan flyktingen i nöd knackade på den svenska dörren?

Svaren finns i arkiven.

Istället för att presentera ytterligare åtgärder för att förbättra pensionärernas ekonomiska situation, genom fördelningspolitik vill man lösa problemet med äldres sårbarhet genom att stoppa dem i en burk och blanda dem med andra utsatta från en annan myrstack för att sedan skaka om.

Det tas från sjuka och ges till främlingar, det är deras fel att arbetslösa och sjuka får det sämre och inte systemets. Att rikta blicken mot dem som hjälps av växande klyftor passar inte berättelsen om resursbrist och att vända svaga grupper mot varandra är en metod med långa anor.

Detta osanna dilemma, att allt måste höra till den ena gruppen eller den andra och att ingenting samtidigt kan tillhöra båda, är i grunden ett argument som saknar en empatisk utgångspunkt gentemot svenska pensionärer eftersom att de ska finansieras med sådant som inte prioriteras. Inte genom rättvis fördelning.

Så hur kan det fortfarande vara möjligt att skylla fattigpensionärernas situation på invandringen?

Slarvigt reser jag mig och min stol skapar ett pinsamt eko i tidningsarkivet. Mitt i skamkänslan undrar jag om den här texten, om att behövande ställs mot behövande och inte mot bärgade, kommer att skapa något som helst eko eller om mina tankar kommer att räknas som obetydliga och hamna i det här arkivet.