OS i Kina nalkas. Nu i vinter bär det av, med atleter från hela världen som ska inordnas under den olympiska fanan och visa upp sig från sin bästa sida. I måndags tändes den olympiska elden som nu ska föras över till Peking. Bara 14 år efter den senaste gången Kina stod värd för världens största sportarena ska man alltså göra det igen. Ceremonin möttes av protester. Människorättsaktivister manifesterade för en bojkott av spelen och viftade med tibetanska flaggor.
När OS kommer till Kina den här gången har man hunnit ta ytterligare många steg upp för diktaturstrappan. Man har förändrat lagarna så att det inte längre finns någon gräns för hur länge ”ordförande” Xi Jinping kan sitta kvar (förut var maxtiden 10 år), man har tagit ett hårt grepp över Hongkong, man utgör ett allt större militärt hot mot Taiwan, man har hunnit testa massor av olika system för total övervakning av sina medborgare, allt från att polisen bär hjälmar med kameror och ansiktsigenkänning (det uttalade syftet är att med hjälp av en IR-kamera upptäcka om personerna är sjuka i covid), till sociala kreditsystem. Sen de senaste olympiska spelen är det svårt att hitta något område som blivit bättre.
Då blir det också utomordentligt dåligt timing på Gunilla Lindbergs försvar av att OS utspelar sig där, när hon förklarar att IOK och idrottsrörelsen är inte är någon politisk organisation. Att ”vi (IOK) arbetar för fred och förståelse och att bygga broar mellan länder” för att sedan fortsätta med uttalandet att ”man vinner ju ingenting på att hålla de länderna isolerade, utan det är snarare tvärtom”. Uppenbarligen hade hon fel, det var inte tvärtom.
I grunden är dock hennes tankar värda att ta i beaktande, man måste vara försiktig med att slå sig för bröstet och uttrycka att större mästerskap bara ska kunna utspela sig i länder som lever upp till den renaste form av humanistiska ideal. Vilka länder och områden har vi kvar då? Sannerligen inte EU i alla fall, med tanke på hur vi hanterar människor på flykt.
Det är också så att man inom idrottsrörelsens inkluderande attityd kan locka, och har lockat, till förändring till det bättre för befolkningen. Men steget från idealet till Kina är långt, enormt långt, och det man inte får göra är att låta spelet bli till en enda stor reklampelare för en totalitär regim. Man, i det här fallet Kina, får inte komma ut ur spotlighten stärkt i sin ambition att kränka människors rättigheter.
Därför är det också den första delen av Gunilla Lindbergs uttalande som är det största problemet. Om man prompt ska hålla olympiska spel, eller mästerskap, i diktaturer, då kan man inte också låtsas vara en ”opolitisk organisation”, det går inte. Vägen till OS måste kantas med uttalanden om vikten av mänskliga rättigheter. Spelen måste fyllas med atleter som både presterar och protesterar. Ska vi åka till till OS kan vi inte vara den tysta massan som bara ser på när värdlandet misshandlar sin egen och andras befolkningar.
Tumme upp:
Isobel Hadley-Kamptz som orkade göra jobbet och visa vilka SD fortfarande är i DNs ledare ”Vem är egentligen brun? Vi har (sannolikt inte hela) listan”
Tumme ned: Moderat miljöpolitik.
