– De borde ställa in konferensen. Det här fungerar inte, sa Sebastian. Vi kan inte …

– Jag vet, sa Joel. Vi har beslutat att avveckla mötet så snart vi får transportmöjligheter. Vi har ju ett hundratal personer här från olika delar av Norden. Det måste redan stå tåg som inte kommer fram på infran, det syns i systemet var stoppet är. Det är säkert redan transportdrönare på väg.

– Har ni meddelat det? Folk är ju oroliga där ute.

– Ja, vi har en grupp som går runt och informerar, sa Joel. Men jag behöver tala med er tre, Freddy, Nisse och Ida. Freddy, du känner till paragraf tre-tjugoåtta, eller hur?

– Utomstående som påträffas inom Xpan-systemet under otillfredsställande omständigheter ska avskiljas och elimineras, sa Freddy. Jorå, men vi är ju med er?

– Det är säkrast att ni är ute igen när vi får tillbaka strömmen i vilket fall som helst. Lyssna nu, för sedan kommer jag inte att kunna varna er längre.

Sen när kommunikationssystemet är tillbaka i drift. När alla är avlyssnade som vanligt och när alla får sina vanliga meddelanden från id-armbanden. Matdags, tid för ett träningspass, något som fångar upp om blodtrycket stiger eller om tankarna går på egna strövtåg, en röst som lugnar eller väcker. Då skulle Joel inte kunna varna dem längre. Även om han kanske ville.

Freddy frågade samma sak som Nisse tänkte på.

– Tycker du aldrig att det där är sjukt?

– Jag är harmonibrigadist, jag upprätthåller regler, och det är en viktig funktion i varje samhälle. Även om vissa av reglerna inte är optimala, sa Joel.

Nisse föreställde sig att han repeterade den ramsan framför spegeln varje morgon. Lade flätan tillrätta över axeln, såg djupt in i spegelögonen och rynkade ögonbrynen en aning. Och sa det där. Både för att han trodde på det och för att han kunde använda det för att med övertygelse kunna göra även sånt han inte trodde på, tänkte Nisse. Han var ovanligt nöjd med den formuleringen. 

– Jag går ut nu. Räkna till hundra, sen tar ni er packning och går ut. Undvik området runt infran. Jag kommer att samla brigadisterna för en genomgång och under tiden är nödutgången obevakad. Se till att ingen annan kommer med er ut, jag vill inte ha folk som irrar runt i terrängen.

– Luften håller på att ta slut här inne, sa Nisse. De måste ju kunna ta sig ut!

Men Joel var redan på väg ut genom dörren och Freddy hade börjat räkna halvhögt. Sebastian tittade inte ens upp när de trängde sig bakom honom, samlade ihop sina saker och gick. Ute i hallen stod folk i små grupper och viskade med varandra. Några stod och väntade på att kunna ta sig ner i infran, men vägen var blockerad av bastanta briggisar, och runt dem stod de inte fullt så bastanta uppställda. Framför dem stod Joel och höll väl antagligen en genomgång av … vadå?

Vid nödutgången stod ingen. Den tunga dörren var oväntat lätt att öppna, och de lät den vara öppen. Den fuktiga vinden blåste rakt in och Nisse och Freddy gick ut i mörkret. De gick med långa steg utan att vända sig om tills de hittade lä invid ett klippblock. Där rullade de ut liggunderlag och sovsäck och lade Timebanditen i Nisses ryggsäck. De kokade regnvatten på stormköket och kröp ner i sovsäcken. Där låg de sedan och värmde varandra och spanade bort mot Nordan.

I Nordan drog sig framtidskonferensens deltagare mot nödutgången för att få luft. Några modiga gick några steg ut, men de gick snabbt in igen. Och i väntan på hjälp från närmaste Xpan-stad delade briggisarna in dem i grupper, tilldelade dem varsin plats i hallen och sa till dem att hålla sig där, fem och fem, för att snabbt kunna ordna hemtransporten när det blev dags – men ingen hade sett till någon hjälp.

– Vad tror du kommer att hända? sa Nisse.

– Vet inte. Det kommer väl nån och skjutsar hem dem. Så får de ha en ny framtidskonferens i framtiden. Det borde ju funka. Men jag skiter ganska mycket i det, jag vill bara att vi ska ha nånstans att ta vägen. I min tid eller din eller nån annan. Jag vill ha Oasen tillbaka, sa Freddy.

Det knakade till bakom dem. En fot på en kvist som bröts, alldeles nära. Stod briggisarna fortfarande utspridda bland träden? Stegen fortsatte emot dem, när Nisse vände på huvudet såg han formen av en bylsigt klädd människa i kolsvart mot nattsvart. En briggis, tänkte Nisse. Den svarta siluetten kom närmare och stod precis rakt framför dem.

– Kommer ni därifrån? sa siluetten och gjorde en armrörelse åt Nordans håll.

Nisse svarade ja samtidigt som Freddy svarade nej. Jo, de kom därifrån, men det var inte därifrån de var.

– Är ni många?

Det var de inte. De var två, och om de hittade Ida skulle de vara tre. Siluetten presenterade sig som Måna och sa att hon var utanföring, som de, och frågade om de behövde någon hjälp.