En ”obstinat tonåring” som smäller i dörrar. Det kallade en ledarskribent på Aftonbladet Nooshi Dadgostar efter måndagens historiska misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. 

Ingen kan ha missat vänsterledarens djupa engagemang i bostadsfrågan. När Vänsterpartiet till slut släppte fram januariavtalet var de tydliga med att deras stöd upphörde om regeringen försökte driva igenom marknadshyror. Sedan dess har Dadgostar upprepat det gång på gång, i riksdagsdebatter och i medierna. Vissa liberala reformer kunde V acceptera, men där gick deras gräns. 

Sådan principfasthet är för socialdemokrater dock uppenbarligen bara tonårsfasoner. Regeringskrisen nu ger fri insyn rakt in i socialdemokratins hjärta, och det som syns är sannerligen inte vackert. 

Det här handlar inte om sakfrågan. I sak är jag personligen för friare hyressättning. Men sättet som socialdemokraterna behandlar regeringsunderlaget, och vad som därmed avslöjas om deras syn på riksdagen och demokratin, är faktiskt rätt obehagligt. 

En regering i Sverige måste ha stöd från, eller åtminstone tolereras av, en majoritet i riksdagen. Det är så vår demokrati fungerar. Om regeringen inte har egen majoritet måste den förhandla sig till ett sådant stöd från andra partier. Trots sådär 30 års övning har dock svensk socialdemokrati ännu inte förlikat sig med att man inte längre är ett majoritetsparti. Synen på Vänsterpartiet har uppenbarligen inte heller utvecklats sedan tiden när VPK och senare V lojalt röstade för nära nog allting som olika S-regeringar tog sig för. 

Det här blir ännu mer intressant nu, när Vänsterpartiet i realiteten är ungefär som vänstersossar, eller säg ett lite mer radikalt ungdomsförbund. Socialdemokraterna kan acceptera att de larmar och gör sig till, men när det kommer till votering förväntar man sig fortfarande att vänstern lojalt ska trycka på rätt knapp. När nu vänstern följt sina principer och röstat emot regeringen väller den socialdemokratiska vreden bara fram. 

Detta är samma socialdemokratiska instinkt som gjorde att regeringsbildningen förra gången tog rekordlång tid. Inte heller då förstod (S) att de faktiskt var tvungna att förhandla med Centern för att få något tillbaka. Även då utgick Stefan Löfven länge från att Centern säkert skulle böja sig till sist, som Miljöpartiet och Vänsterpartiet alltid brukat göra. Det gjorde inte Annie Lööfs Centerparti, vilket ledde till åtskilliga liberala reformer.

Nu har Nooshi Dadgostar visat att hon inte heller kommer låta sig bli överkörd av det socialdemokratiska pamptåget. För en utomstående politiskt intresserad är det uppfriskande att politik för en gångs skull handlar om principer och sakfrågor snarare än spelteori. Socialdemokrater ser i stället alltihop som en kränkning.