Mellanöstern är inte den region som man i första hand förknippar med miljö- och fredsarbete. Det är dock en region som har stort behov av detta. Krig och påföljande förödelser samt torka, växande befolkningar och undermålig avloppshantering, har tillsammans med det allt varmare klimatet orsakat många problem. Bland annat finns en enorm vattenbrist, förorenade vattendrag, risk för intrång av saltvatten i grundvattnet samt konsekvenser som kolera och annan smittspridning. Och allt detta späder på konfliktriskerna.

Torkperioderna blir längre

Stora delar av Mellanöstern består av öken och naturlig brist på vatten. Invånarna i Ramallah på Västbanken får exempelvis tillgång till färskt vatten endast två dagar per vecka och boende i Jordaniens huvudstad Amman bara åtta timmar. Jordaniens vattenbehov har dessutom ökat under de senaste åren när mer än en miljon flyktingar från Syrien sökt sin tillflykt dit. Därutöver finns ofta stora brister vid hanteringen av avloppsvatten från hushåll, industrier och jordbruk.

Israel har, sedan flera år tillbaka, vidtagit omfattande åtgärder för att klara sin vattenförsörjning. Man återanvänder uppemot 80 procent av sitt renade avloppsvatten, som i dag står för hälften av jordbrukets vattenförbrukning. Man har också satsat mycket på att avsalta havsvatten. Avsaltat vatten utgör 70 procent av landets dricksvattenomsättning. Avsaltning är dock, med nuvarande teknik, inte helt oproblematisk. Tekniken är extremt energikrävande. I dag sker avsaltningen med fossila bränslen, vilket på längre sikt är ohållbart. Israel kan i dag inte själva producera grön el, eftersom man saknar lämpliga markområden för anläggning av både vind- och solkraft i större skala.

Efterfrågan på vatten i hela regionen ökar ständigt, samtidigt som torkperioderna blir längre och mer extrema. Det finns därför ett stort behov av att komma bort från beroendet av naturliga vattenkällor. Om man i stället som Israel gjort, satsar på metoder för att omvandla vatten av sämre kvalitet till vatten av hög kvalitet, kan man faktiskt skapa ett vattenöverskott, ett överskott som kanske även kan delas med grannar. Eftersom vattentillgångar och vattenflöden inte heller tar hänsyn till politiska gränser ligger det i allas intresse att maximera tillgång till och minimera förorening av de gemensamma vattenresurserna.

Utbildning och gräsrotsarbete

Okänt för många är att det sedan 1994 pågått ett enträget, kontinuerligt arbete mellan ”fienderna” – Israel, Jordanien och Palestina, för att skydda den gemensamma miljön och samtidigt verka för fred. Samarbetet sker i en organisation som heter Ecopeace Middle East, den enda samarbetsorganisation som finns i regionen! Genom utbildning och gräsrotsarbete har man bland annat kunnat påbörja återställandet av den gemensamma Jordanfloden, som i decennier varit en smutsig, förorenad rännil och inte alls motsvarat den bibliska floden. Tillsammans med myndigheter i Gaza och Israel, bidrar man också till att förbättra vattenförsörjningen för Gazaborna.

Ett av Ecopeaces största projekt, The green blue deal, är av särskilt intresse, eftersom det är ett exempel på ett nytt sätt att tänka och samverka, för att världen ska kunna undgå miljökatastrofer.

Vattenförsörjning kräver energi för att behandla, lagra och transportera vattnet. Det är därför önskvärt att integrera produktion och distribution av energi i ländernas vattenförvaltning. Ecopeaces genialiska – och vid eftertanke självklara – idé, är att föra över grön el från Jordanien till Israel och de palestinska områdena och i utbyte förse såväl Jordanien som Israel och Palestina med avsaltat havsvatten. Det som föreslås är ett slags ”byteshandel” kombinerat med utbildning och spridning av information om energi-, vatten- och klimatfrågor. Jordanien har vidsträckta och underutnyttjade markområden, som passar för solenergianläggningar.

De tekniska möjligheterna finns redan i dag för att genomföra projektet, men det som saknas för att kunna realisera planen är politiska ställningstaganden och beslut. Det måste naturligtvis även finnas regler, garantier och övervakning för att anläggningarna och distributionssystemen fungerar på ett effektivt, säkert och miljömässigt hållbart sätt.

The green blue deal har sin grund i The new green deal, ett koncept som sprids i miljörörelsen världen över och som redan har anammats av EU. De uttalade målen i EU:s åtgärdspaket, som på svenska går under namnet Den europeiska gröna given, är att Europa ska bli världens första klimatneutrala världsdel till 2050 och att klimatomställningen ska innebära tillväxt.

Beroende av varandra

Ecopeaces projekt fokuserar inte endast på att ersätta fossilt bränsle med grön solenergi och bidra till vattenförsörjningen, som ligger inom strävandena för Den gröna given. Det är hur man tänker åstadkomma detta som är det mest intressanta. Projektet är ett exempel på hur vi måste förändra våra tanke- och handlingsmönster för att klara omställningen till en hållbar, fossilfri värld. Vi måste samarbeta globalt, tänka holistiskt, släppa våra invanda kapitalistiska ägandebeteenden, ha ett fritt kunskaps- och resursutbyte, och inse att vi alla är beroende av varandra.

Genomförandet av The green blue deal kommer att generera långt mer än tillgång till grön energi och vatten. Det är ett byggande av tillit och förtroende mellan ”fiender”, att se jämlikhet, att sträva mot gemensamma mål och kanske till och med lägga grunden för fredlig samexistens.

Detta projekt är ett exempel på hur man tänker och agerar i det som Jeremy Rifkin kallar den begynnande tredje revolutionen. Rifkin är en amerikansk nationalekonom som fokuserar på inverkan av teknik och vetenskap på ekonomi, samhälle, miljö och hållbar utveckling. Hans historiska och ekonomiska överblick och visioner inger hopp i denna apokalyptiska tid.

Det ger perspektiv att höra honom tala om de industriella revolutionerna, då människor och gods kunde förflyttas hundratusentals kilometer tack vare ångmaskinen och det snabba byggandet av räls över kontinenterna.

På bara några decennier lades grunden till den gigantiska ekonomiska utvecklingen och det ökade välståndet i stora delar av världen tack vare utvinning av fossila bränslen som kol och olja samt byggandet av maskiner och infrastruktur för att dela och utnyttja energin. Det som har präglat ekonomin under den industriella perioden och oss som människor under denna tid är omvandlingen av materia i fast form till energi och materia i icke fast form, till exempel CO2.

Denna process har varit avgörande för kapitalismen som i sin tur har inneburit ökat välstånd, för åtminstone en del av världens befolkning. Men den fossila bränsleåldern (liksom tidigare stenåldern, järnåldern och så vidare.) närmar sig sitt slut. Vi tvingas därför att finna alternativa energikällor och bygga ny infrastruktur samtidigt som vi måste förändra vårt sätt att tänka och handla för att möjliggöra övergången.

Minimera skadorna

För att upprätthålla livsmöjligheterna och livskvalitet för arterna på jorden, framför allt oss själva, måste vi begränsa jordens uppvärmning och minimera skadeverkningarna från den fossila perioden. För att göra detta krävs omfattande förändringar inom såväl det politiska området som inom näringslivet. Kombinationen av en minskad tillgång till fossila bränslen och en grön politisk vision öppnar dörren för en övergång till en ny ekologisk tidsålder. Om detta sker kan en temperaturökning som leder till en oåterkallelig brytpunkt förhindras.

Denna revolution, som redan har förändrat världen och vårt sätt att tänka och agera, är baserad på internet och digitaliseringen. Förändringen har ägt rum under de senaste två–tre decennierna. I dag har många svårt att föreställa sig livet före internet, liksom våra föräldrar hade svårt att föreställa sig livet före tågen och bilarna. Den tredje revolutionen kommer att ske genom att förnybara energikällor (såsom sol och vind) fördelas genom smart infrastruktur som utnyttjar den nya digitala tekniken. Internet möjliggör snabb och globaliserad kunskapsöverföring som främjar utveckling av teknik i samarbete, till exempel genom open source-funktioner. Det är framför allt yngre människor, de så kallade millennials och generation Z, som är drivande i hur vi kan möta miljöutmaningarna och stoppa klimatförändringarna.

Ingen ska tro att övergången blir enkel. Nästan allt vi producerar i dag är beroende av den fossila bränsleekonomin: gödsel, byggmaterial, värme, ljus, förpackningar, och så vidare. Men genom att vi delar med oss av enskild kunskap kan utvecklingen gå oerhört snabbt. Många av verktygen finns eller är på gång, exempelvis sakernas internet (Internet of things), dygnet runt- och samtrafik, och delningsekonomin (att hyra, dela eller låna saker i stället för att själv äga dem).

Vi ser redan i dag hur detta sker med hjälp av olika appar, mätteknik och mätinstrument. Mätningar är viktiga för att exakt kunna beräkna energibehov och energiförluster samt för att dela/byta energi. Totalt sett bör det leda till ett mer effektivt system som inte är beroende av bränsleförbränning.

Rifkin beskriver en nära framtid, där energiproduktionen är decentraliserad och skapas av väldigt många små enheter. Strukturer skapas på globala, regionala och lokala nivåer för att fördela och tillvarata resurser på ett optimalt sätt. Ett givande och tagande för att alla ska bli vinnare. Endast på detta sätt kan vi utnyttja jordens resurser optimalt utan att tära på dessa, med ödesdigra konsekvenser.

Grön energi och vatten till alla

Det finns flera viktiga andra effekter av den nödvändiga omstruktureringen. Till exempel ger den mer makt till individer och lokala samhällen i stället för till stora industrier. Detta är särskilt viktigt inom transport- och jordbrukssektorerna. Man behöver också satsa mer på att bevara naturliga miljöer och miljöresurser. Det gäller framför allt att säkerställa att det finns tillgång till grön energi och vatten till alla på jorden.

Ett näraliggande exempel på strukturella system som krävs för denna övergång är behovet av överföring av vindkraftsgenererad energi från norra Sverige till södra Sverige. Ett annat är installation och anslutning av fler och fler små solpanelsanläggningar till de lokala elnäten.

Vad behövs för att realisera såväl Green blue deal som Green new deal? För det första måste vi alla förstå att klimatförändringarna inte bara är allvarliga hot men att de också ger oss stora möjligheter att förändra våra samhällen till det bättre. Den i dag ojämlika och ibland destruktiva fördelningen av energi- och vattenresurser kan i stället adapteras och integreras mellan och inom länderna för att uppnå mer hållbara, rättvisa och bättre resultat för allas välmående.

I det aktuella exemplet från Mellanöstern finns en möjlighet och ett behov för beslutsfattare i Israel, Jordanien och Palestina att överväga vilka politiska förändringar som krävs för att kunna anpassa sina länder till den nya realiteten.

Fler initiativ behövs

På sikt bör liknande initiativ tas och genomföras även på andra platser i Mellanöstern och Afrika. Förebilder finns. Till exempel lades grunden till dagens EU av Kol- och stålgemenskapen, ett samarbete som ekonomiskt och resursmässigt förde samman tidigare ärkefiender, bland andra Frankrike, Tyskland och Italien. De geopolitiska fördelarna av ett sådant ömsesidigt beroende i Mellanöstern är uppenbara. Desto mer beroende av varandra människor blir när det gäller vatten- och energiresurser, desto mer sannolikt är det att de samarbetar även på andra sätt.

Genom att tillsammans utveckla och dela på distribution av solenergi och vatten kan länderna inte bara öka sin levnadsstandard och hjälpa världen leva upp till sina klimatåtaganden enligt Parisavtalet, men på sikt även skapa goda förutsättningar för att kunna leva i fred med varandra.

—————————-

Ecopeace Middle East

Ecopeace Middle East är en miljöorganisation i samverkan mellan Israel, Jordanien och Palestina.

Den grundades 1994, då även Egypten deltog i arbetet. Ecopeace är den enda samverkansorganisationen parterna emellan och organisationsarbetet har fortsatt trots krig och konflikter och mot alla odds.

Drivkraften i samarbetet är naturligtvis insikten om att miljön inte har några gränser. Till exempel är avrinningsområdet för Jordanfloden, som i dag är blott en rännil, något som delas av alla tre parter (och i viss mån även Syrien). Förorening och användning av vattnet påverkar således alla.

Andra exempel är vattenbristen i Gaza som förorsakar intrång av saltvatten samt oreglerade utsläpp av föroreningar i Medelhavet, som även drabbar den israeliska kusten.