Rapport från Insterstellära byrån för intelligent liv, X19-PW18. Stjärndatum 2893704. Författare: Snivlus Karmotika, Cyrnak 2123.
Efter att en grupp xenoanropologer från Cyrnak råkat på en hittills okänd bebodd planet besökte jag och min forskargrupp en planet i ett hittills outforskat solsystem. Planeten är den tredje från systemets stjärna och är den enda som är bebodd av högre former av organismer. Men den mest avancerade livsformen – de kallar sig själva homo sapiens, vi kallar dem tvåbensapor – har lyckats förstöra miljön på planeten så till den milda grad att allt liv på den är hotat. De själva är i praktiken utrotade. Det finns en individ kvar, vad vi vet, och hon är i slutet av den förväntade livslängden för arten. Under mitt senaste besök på planeten lyckades jag få till en intervju med Aisha, som hon heter.
Jag landade tidigt en morgon och begav mig iförd andningsmask och skyddsoverall till centret där Aisha tagit sin tillflykt efter att atmosfären blivit giftig att andas för hennes art. Framför allt är nivån av koldioxid extrem, men här finns också komplexa kolväteföreningar, biologiska smittämnen och mängder av radioaktiva nedbrytningsprodukter.
Det är alltid svårt att bedöma andra arter, i synnerhet sådana som just har upptäckts, men det första som slog mig när jag steg in i det lilla sammanträdesrum där hon redan väntade på mig var att hon inte såg frisk ut. Insjunken. Tanig. Turligt nog hann vi registrera tillräckligt mycket av jordspråken för att kunna använda översättningsdatorer innan den sista massdöden inträffade för sexton jordår sedan. Jag placerade min dator på bordet mellan oss och hon nickade.
– Du ville prata med mig, sa hon och tog en klunk ur en kopp med någon varm vätska som luktade bränt och syrligt.
– Ja, om du orkar skulle jag vilja veta hur det hela gick till. Att det gick snett.
Hon skrattade torrt, enligt datorn, jag hörde bara ett kraxande läte.
– Vi gick snett. Vi människor. Vi gjorde det här på helt egen hand. Så duktiga är vi. Duktiga idioter. Kan förstöra en hel planet.
– Å, ja, sa jag, det är ju bara biosfären som förstörts. Själva planeten är intakt.
Datorn blinkade till med ett rött sken, varnade mig för att det kunde vara olämpligt att tala i sådana termer om en varelses hem. Men hon verkade inte upprörd. Hon skrattade bara och viftade med en av sina extremiteter.
– Nä, svarade hon, vi har inte förstört så mycket under jord och land och hav finns ju kvar. Det är bara det att det nästan inte finns något liv kvar där. När vi väl passerat gränsen för vad livet på jorden kunde klara gick det snabbt. Tre, fyra helvetiska somrar och sen var det kört. Jag hade turen att befinna mig djupt under jord i ett skyddat laboratorium och klarade mig tillsammans med några kollegor, men de dog senare under en extrem storm.
– Vi har samlat in en hel del information. Uppenbarligen var din art en ovanligt lyckad sådan. På gott och ont. När det gäller annat liv skulle vi biologer beteckna det som invasivt. Ni har, eller ska jag säga hade, förmågan att anpassa er till nästan vilka miljöer på planeten som helst och spridde er snabbt över hela planeten. Det gick bra under hundratusentals år, men sen för ungefär tiotusen år sedan, i samband med att ni började bruka jorden började problemen uppstå.
– Typ så. Jag menar, jordbruket förde med sig många bra saker och den civilisation som växte fram hade många bra egenskaper. Framförallt gjorde effektivare metoder att producera mat att vi kunde börja dela upp uppgifter mellan varandra, skapa specialister som kunde ägna sig åt att lösa problem som var svåra att lösa utan ordentligt med resurser och tid. Men samtidigt växte en överklass fram, en grupp människor som egentligen inte tillförde någonting, utan bara levde på att hålla andra fångna i något slags osynligt slaveri. Och de var beredda att göra vad som helst för att behålla sina privilegier.
Det är en rätt typisk utveckling, tänkte jag, medan Aisha pillade bort det yttre skiktet på någon slags stort, gul, långsmalt bär och började stoppa dess vita innandöme i munnen, den smala öppningen i huvudet där de intar näring och som de använder för att andas och kommunicera.
– Med tiden började problemen bli allt tydligare, fortsatte hon när hon tuggat färdigt. Öknar bredde ut sig i varmare klimat. Epidemier skördade massor med liv. Nya sjukdomar som ingen känt till tidigare började plåga oss. Långt innan vi började bo i städer och producera saker i fabriker fanns tecknen där, men vi blundade. Stenhårt.
– Andra arter på andra planeter har fattat vad som varit på gång och har lyckats vända utvecklingen, undrade jag. Varför gjorde inte ni det?
– Jag vet inte. En del tror att det beror på vår natur, att vi är konkurrensinriktade och våldsamma som art och att det var en ofrånkomlig utveckling. Andra menar att det är tvärtom, att vi inte var gjorda för den livsstil vi halkade in på och började bete oss som traumatiserade varelser kan göra. Att det som hände var resultat av någon slags masspanik.
Hon sträckte på sig och suckade. Datorn förklarade vad en suck var och jag vet än i dag inte om jag förstår meningen med det flämtande ljudet.
– Det var helt galet, sa Aisha. Efter hand insåg ju de flesta vad som var på gång. Redan hundratals år innan fanns tecknen där. Men lösningen blev att göra ännu mer av samma sak. Eller, ja, det var inte mycket till lösning. Istället för att hjälpas åt med att försöka vända utvecklingen började människor bekämpa varandra.
– Det har jag sett på andra ställen, men av ren självbevarelsedrift brukar sådant gå över rätt snabbt. Ingen vinner på sånt.
– Bevisligen. Jag vet inte hur mycket du vet om vår form av ekonomi, men det var ett enormt resurskrävande system som gick ut på att motarbeta andra som sysslade med samma sak och hade som enda mål att göra så stora vinster som möjligt. Det i sig var destruktivt, men lägger man till en vetenskap som korrumperats till att tjäna systemet och en sjuklig krigslust så är katastrofen fullkomlig.
Jag frystade med parnakerna. Obehaglig art. Den som studerar jordlivet ser snart de mest bestialiska handlingar utföras av tvåbensapor, också mot varandra. Många gånger under min tid där tänkte jag faktiskt att det kanske var lika bra att de utrotas. Men att andra arter också får betala priset för detta är däremot förskräckligt.
– Det som till slut tog kål på människan var vårt energiutnyttjande. Jag har pratat en del med din kollega Skrztn. Hen sa att det som bland annat kännetecknar mer långlivade civilisationer är att de har förstått att det inte finns gratis energi. Det går inte att förflytta en massa energi från ett tillstånd till ett annat utan att det blir problem.
– Jo, det verkar vara nästan en generell lag. Energi förbrukas ju inte. Om du hämtar en massa energi från säg en stjärna och för den till planeten där du bor påverkar du med nödvändighet miljön där. Ju mer energi, desto mer rubbningar. Till slut blir det kaos. Det som också kännetecknar verkligt långlivade civilisationer är att de har fattat det där och inrättat sig efter det.
– Också det visste människor långt innan det ballade ur på allvar. I alla fall vissa. Men vi körde på ändå. Försökte bota sjukdomen med ännu mer av det som orsakat den. Idioter. Förbannade idioter!
