De ideologier vi lever med är med få undantag produkter av ett helt annat samhälle. De kom till innan industrikapitalismen hade slagit igenom med full kraft. Innan insikten om att naturen inte pallar de värsta rycken vi människor ägnar oss åt.

Människor har fått det bättre i allmänhet tack vare moderna produktionsmetoder och vetenskapliga landvinningar. Vi lever mycket längre och är friskare än under kapitalismens tidiga stadium. Det har hänt massor. Sjukdomar som människor dog av för ett par sekel sedan kan behandlas lätt med penicillin och andra mediciner. Ett allmänt utbildningsväsende och sociala skyddsnät gör livet mycket enklare också för den som hamnat på samhällets skuggsida.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Ett fåtal människor sitter på allt större rikedomar och den moderna industrikapitalismen är inriktad på att skapa ännu mera vinster snarare än att fördela rikedomarna så att vi slipper jobba så mycket och i förlängningen ta död på jorden och det liv som finns här. Det har dykt upp en del moderna ideologier, enviromentalister mest, men de flesta partier och rörelser i dag är på något sätt anhängare av någon av de klassiska ideologierna.

Och det är synd. Jag är visserligen marxist i någon slags grundläggande mening. Jag förstår samhället utifrån hur varor och tjänster produceras. Mervärdesteorin är fortfarande viktig för mig, men där finns en massa rester kvar av rent antidemokratiskt och moralistisk slagg som jag får bortse från.

Många av mina liberala kompisar å sin sida är egentligen inte liberaler. De är snarare högersossar. Till höger tuggas samma teser som de tuggat alldeles för länge. Det har gått så långt att en massa politiskt tänkande till höger om sossarna blivit som att spela Shakespeare på ett rymdskepp.

Som tonåring hamnade jag i gediget kommunistiska miljöer. Gick kurser i leninistisk teori och upptäckte visserligen med tiden att den där Lenin inte var direkt en juste snubbe alla gånger. Men vänstern har förnyats, den har tagit konsekvenserna av de brister som olika socialistiska rörelser har uppvisat och nu vill inte ens Vänsterpartiets partiledare ens diskutera kommunism. Förutom typ Kuba och Nordkorea finns knappt den kommunistiska rörelse som frambringade människor som Lenin kvar längre.

Många av mina gamla kamrater står fortfarande för samma grundläggande principer, men har fattat att det där med öststatskommunismen inte var någon bra idé. Vi reste i Östeuropa framförallt och chockerades. Och med murens fall började vänstern förnya sig på ett sätt som har lett fram till att Vänsterpartiet äntligen blivit något annat än kamrat fyra procent. Något för sossar att stödrösta på bara för att få fortsätta regera.

Ändå fortsätter människor till höger att behandla vänstern som en vildsint björn i skogen som när som helst kan attackera. Skrämskott som konstigt nog fungerar. Samtidigt har det gjort den liberala fåran i politiken rätt onödig. Partiet Liberalerna håller på med något som ligger så långt från liberalism att de borde byta namn till Illiberalerna och Moderaterna har fullständigt tappat fotfästet ideologiskt. Att högern gör bort sig har jag inget emot. Men för mig är liberalismen, i synnerhet en miljömedveten sådan, reservplanen. Om inte samhället ska utvecklas i en radikal riktning så ser jag gärna att upplysta, genuina liberaler styr. Hellre än den konservativa, fascismflirtande rörelse vi ser i dag.

Att extrema högerideologier fått fotfäste i vårt samhälle är inte en slump. Det beror först och främst på att det goda samhället, solidariskt och någorlunda jämlikt, i alla fall i teorin, har övergivits. Det beror på vänsterns kris under slutet av förra seklet och framförallt på socialdemokratins oförmåga att förnya sig. Men den beror också på flata liberaler. På en oförmåga att tänka nytt, följa med i historien och faktiskt inse när man haft fel.

För en marxist är det ju en grundläggande metod. Dialektiken. Striden mellan åsikter i sig är vägen till bättre åsikter, enkelt uttryckt. (Det där auktoritära harvandet är något som senare ”tänkare” som Lenin påförde marxismen. Den som vill veta mer rekommenderas att läsa hans bok Radikalismen. En samling texter som i princip säger precis tvärtemot Marx. Riktigt obehaglig läsning.)

Vänstern har varken svikit eller stagnerat. Den har ifrågasatt sig själv och gått vidare. Vilket syns i opinionssiffrorna. Också den som ogillar kollektivism måste inse att den moderna vänstern i Sverige inte består av samma navelskådande betongkommunister som för bara ett par decennier sedan.

Den liberala delen av det politiska fältet håller däremot på att dö sotdöden. Centern klarar sig hyggligt, men det tror jag mer handlar om att de utgör andrahandsval för människor som tröttnat på högerfieringen av L och M.

Det den liberala rörelsen i Sverige skulle behöva är en rejäl uppryckning, både en återgång till orsaken till att liberalismen skapades, ett motstånd mot mossiga hierarkier och destruktiva strukturer som höll människor fångna, och en rejäl självkritik. Ärligt talat blev det si och så med den där friheten som utlovades.

Liberalismen var från början en radikal ideologi. En som angrep strukturer, som ifrågasatte hierarkier och ärvda privilegier. Nu sysslar de mest med att försvara det privata ägandet och motsätta sig högre skatter. Att det på många ställen var liberaler som kämpade fram allmän rösträtt, drev på bildandet av en välfärdsstat och inte minst gav kvinnor någorlunda vettiga livsvillkor och rättigheter verkar ha glömts bort. Den som har koll på det där flirtar inte med SD. Inte för en sekund. Och jag tror att det finns ett enormt utrymme här.

Fram tills nyligen fanns en glipa mellan sossarna och vänstern. Den glipan har Nooshi skickligt slutit till. Det är inte alls ett långt steg för en sosse att välja V nuförtiden. För många är det som att komma hem.

Öppningen i mitten är inte ens en glipa. Den är ett gap. Och den som kommer på den geniala idén att befolka den ordentligt kommer att hitta stora grupper som vill stödja den. Centerpartiet gör sitt, och Annie Lööf är en skicklig politiker och en av mina absoluta favoriter bland partiledarna. Många liberaler har redan hamnat hos henne. Om hennes parti skulle gå all in med ett tydligt vänsterliberalt budskap skulle de ha hur mycket utrymme som helst att befolka. Likaså Miljöpartiet. Och med tiden kommer antagligen det att hända, men det kommer ändå att finnas utrymme för ett mer klassiskt liberalt parti.

Om jag får spå framtiden är Liberalerna borta från riksdagen inom ett eller två val och hålet de lämnar efter sig kommer inte att fyllas på ett tag. Och det är synd. För jag är rädd för att många väljare som inte gillar socialistiska idéer kommer att slörösta på Moderaterna. Och på den flygeln luktar det tyskt nittonhundratrettiotal så pass mycket att jag kan få en klump av oro inför nästa val.

Liberaler har skapat demokratier. De har givit stora grupper rättigheter som vi i dag ser som självklara. Nu står de inför den reaktionära ättestupan och har inte vett att inse att de inte har där att göra överhuvudtaget. Om de inte fattar att det är på vänsterflygeln de ska ta striden kommer de förr eller senare trilla ner också. Och det vore inte bra för det politiska klimatet i vårt land. Minst sagt.