Jag vet inte hur jag kom så vilse. Jag skulle till Paris och gå på konsert med Aphex Twin. Eftersom det var några timmar mellan det att tåget kom in på Gare de Paris-Austerlitz och konserten på l’Olympia skulle börja passade jag på och tog en bit mat. Och ett par glas rödvin. Och en stänkare till efterrätten. Det här var på den gamla goda tiden då jag smakade starkt.

Under promenaden mot konsterlokalen urgrävde mat och alkohol min koll med allt större kraft. Jag insåg att jag behövde sätta mig ner och ta en kopp kaffe för att överhuvudtaget komma rätt. Kolla en karta. I en liten park längs Seines strand låg ett kafé som såg alldeles för mysigt ut för att bara passera.

En kopp franskt kaffe och en giffel. Men inget ledigt bord. Vid ett bord satt en kvinna som såg ut att vara på väg till nåt slags medeltidslive. Jag bad om tillåtelse att sätta mig ner på patetisk franska. Hon nickade sitt bifall med ett leende.

– Första gången i Paris? frågade hon när jag kommit på plats. Du får gärna prata engelska.

– Nej, femte faktiskt, har nära släkt här, sa jag på engelska med en tacksam suck.

– Okej. Jag flyttade hit som barn. Från Italien. Du kanske hör lite brytning?

– Nej, sa jag och skrattade till, min franska är knappast av den kalibern att jag kan höra sånt.

– Ja, och språket har ju förändrats sen jag var ung.

– ”Var ung”? undrade jag. Vad kan du vara, tjugofem?

Kvinnan tittade på mig med en förvånad min. Sen tittade hon ner på sin egen kropp. Ryckte på axlarna.

– Just ja. Jag ser ut så här i dag. Men jag föddes i Guds år 1364. I Venedig.

Jag tog en klunk kaffe och sneglade på henne över koppens kant. Om jag inte redan träffat på rätt många såna här figurer ur historien så har onekligen en och annan människa visa sig bara vara galen. Men jag fick inga såna vibbar. Snarare tvärtom. Det här verkade vara en stabil och vettig människa.

– Du verkar vara en påläst typ. Jag kan till och med satsa en slant på att du ett exemplar av min mest kända bok i din bokhylla. Kvinnostaden.

En polett trillar ner

Jag kände inte direkt igen titeln på franska. Konstigt nog fattade jag hennes franska ovanligt bra, men ”Le Livre de la cité des dames” blev först lite för mycket för mig. Men till slut trillade poletten ner. Christine de Pizan  (1364–1431, vilket jag naturligtvis inte mindes då) räknas som den första, eller åtminstone av av de första feministerna.

Efter att ha flyttat till Paris gifte hon sig som femtonåring med en tio år äldre man. Äktenskapet sägs ha varit mycket lyckligt, men hennes man dog redan efter tio år och de Pizans tvingades försöka försörja sig själv. Hon skrev ballader och dikter och sålde, men också noveller och längre berättelser. Kvinnostaden är den mest kända av hennes verk.

I den berättar hon om en metaforisk stad, själva boken är staden, där kända kvinnor dyker upp och bygger en motbild till den patriarkala föreställningen om den bräckliga kvinnan som måste begränsas och kontrolleras. Eftersom det var länge sedan boken skrevs är många av de hundratals starka kvinnor hon uppmärksammar okända eller bortglömda i dag, men här finns också Drottningen av Saba och Helena av Troja.

– Du vet, sa jag, på många sätt har det inte blivit så mycket bättre med det där. Människor drivs fortfarande av en massa föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. Låter sig förblindas av könet, vägrar se människan bakom.

Greta är stor också i andevärlden

– Jag vet, svarade Christine. Än är det kvinnor som bär det tyngsta lasset och när någon av oss verkligen räddar världen är det fortfarande något skumt med det. Titta bara på Greta.

– Du känner till henne?

– Känner till? Hon skulle hamna på omslaget om jag skrev en Kvinnostaden del 2. Gissa om många spöken gillar henne!

Jag blev plötsligt extremt nyfiken. Sträckte bokstavligen på mig i stolen och kände redaktören i mig slita sig loss ur rödvinsdimman som långsamt började släppa sitt grepp.

– Jo, det skulle jag ha kunnat räkna ut. Hon är verkligen en i det närmaste mytisk gestalt. Viktigare som symbol nästan än som individ.

– Nja, svarade Christine, det symboliska är också viktigt, men du uppnår inte det hon har uppnått om du inte har det där. Stake höll jag på att säga, men du fattar.

– Vilka andra av dagens kvinnor skulle du ta med?

Hon stannade till mitt i en rörelse och stirrade ut i intet.

– Du, sa hon efter en kort paus, det har jag inte tänkt så mycket på.

Sen vred hon snabbt huvudet, stirrade på mig och började gapskratta. Skrattet fick flera av de andra kafégästerna att stirra på oss. Hon slutade skratta lika abrupt som hon började.

– Annie Lennox, sa hon efter att ha dragit djupt efter andan med handen för munnen.

– Annie Lennox?

– Ja?

– Hon är ju stark och så. Begåvad. Cool. Och jag tror väl att hon borde vara rätt feministisk, men…

– Feministisk är inte nyckelordet, avbröt Christine mig. Du glömmer kanske att jag levde innan det egentligen fanns nån sån. De skulle inte kalla mig den första feministen och så om jag redan var det för då skulle det ju funnits nån innan mig. Tror jag.

Hon gestikulerade ursäktande med händerna. Min tur att skratta till.

– Det är okej. Redan när jag lästa Kvinnostaden fattade jag det. Men det är feminism. En form av den i alla fall. För att ge kvinnor rättigheter måste man ju först visa att det är självklart att de ska ha dem. I en tid då kvinnor av många inte ens ansågs besitta en själ var det kanske inte så lätt att kräva lika rättigheter.

– Exakt. Det finns ju starka kvinnor överallt, oavsett om de är kända eller okända, och naturligtvis menar jag inte att kvinnors värde ligger i om de är starka eller inte. Det finns ju en massa fega män. Kungar och påvar. Ingen tar ifrån dem deras makt för det.

– Några namn till, bad jag.

– Listan är enormt lång och överensstämmer till dels med olika kvinnor du gjort såna här intevjuer med. Rosa Parks. Mary Wollstonecraft. Men jag gillar ju också människor som inte alltid är så fina i kanten. Greta är ju inte det om jag säger. Vem ska jag välja?

Spänningen stiger

Jag tror att jag satt med öppen mun och stirrade. Minnet påstår det i alla fall. Hon blev sittande en stund igen med blicken fäst någonstan någon annanstans.

– Du vet ju vilka som fanns med då. Det var inte alltid de mest behagliga varelser. Det skulle finnas en hel del finfeminister med, men jag skulle nog inte kunna peta in människor som kanske inte ses som helt politiskt korrekta bland moderna feminister.

Jag stängde munnen som började bli torr. Vill jag också minnas.

– Snälla, var det enda jag fick ur mig.

– Okej. Indira Gandhi. Du vet. Hon sa sig inte vara feminist, men att hon samtidigt var övertygad om att indiska kvinnor kunde lyckas med precis samma saker män kan lyckas med. Och mer. Jag menar, föda barn kan ni inte. Ännu.

Hon sträckte sig efter sin lilla sammetsväska som jag såg först nu låg på bordet.

– Jag måste tillbaka till mitt. Det tär på krafterna att besöka den här världen. Men en sista. Nancy Spungen. Du vet?

Jag nickade. Jag var tonåring under punken och Sid och Nancy var i det närmaste mytologiska figurer för oss då.

– Rena grekiska tragedin, sa jag.

– Exakt, svarade Christine medan hon reste sig upp. Jag tror inte att Nancy direkt var något ideologisk person, hon drevs av inre krafter, av ett självförstörande uppror mot något som feminister i egentlig mening har en mer ideologisk relation till. Men hon liknar många av de kvinnor jag beskriver från min tid.

Vi tar adjö och hon börjar gå mot parkens utgång. Men innan hon kommer ur hörhåll vänder hon sig om och säger:

– Och Tina Turner. För att hon är så cool.