En vinterförmiddag 1916, just när slaget vid Verdun inleddes, träffades fyra trädgårdsmästare för att planera Folkskoleseminariets trädgård i Uppsala. En av dem påpekade att det var självklart att anlägga en trädgård medan världen stod i brand. Det var trots allt i skuggan av ett träd som människan blev mänsklig, och i orostider kunde det aldrig skada att lära den uppväxande generationen att odla sin mänsklighet.

Det här var ett viktigt projekt. Lärarseminariet var en manifestation för en ljusare framtid – alla barns rätt till utbildning. En inte så obetydlig del av den svenska riksdagen avvisade tanken på att även barn från enklare förhållanden skulle behöva lära sig något utöver alfabetet, katekesen och de fyra räknesätten. Men vid den här tiden samverkade liberaler och socialdemokrater. Deras Sverige handlade om människors lika värde, om ett rättvist samhälle, ett samhälle som var omöjlig att uppnå utan välutbildade, välmående medborgare.

Hösten 1916 stod parken färdig, och medan barnen på kontinenten fick beräkna projektilers banor och lärde sig det mesta om vattenkylda kulsprutor, fick de svenska barnen lära sig det mesta om blommor.

Men rätten till utbildning tycks fortfarande vara en provocerande tanke, inte ens hundra år hann gå innan klåfingriga borgerliga politiker sålde ut Seminarieparken för att exploatörer kunde bygga bostäder på den.

Vi som protesterade insåg att det är ofrånkomligt att bostäder ibland byggs på platser där många helst hade sett andra lösningar, men att de här planerna var ren kulturvandalism. Forskare påpekade att parker och historiska miljöer är avgörande element i det urbana rummet och gav åtskilliga exempel på lyckade satsningar där man låtit det förflutna verka i det samtida utan att behöva fälla ett enda träd eller röja en enda buske.

Seminariet är en för Europa unikt autentisk miljö med ett avsevärt kontinuitets- och samhällshistoriskt värde och har ett miljöupplevelsevärde som man med ganska enkla medel kunde ha bevarat, återställt och sedan tillgängliggjort.

Men politiker i Uppsala lyssnar inte gärna på universitetets experter. Hellre än att samtala med den världsledande forskning som tydligen ger dem mindervärdeskomplex, valde man att lyssna på sin egen, och ytterst begränsade kompetens. Om det kulturhistoriska värdet av en miljö ska bedömas av samma personer som vill exploatera marken, ja då har vi genast slagit in på den antidemokratiska grosshandlartradition som liberaler och socialdemokrater så intensivt försökte att motverka.

Seminariet och dess unika park vittnar om en av den svenska historiens ljusaste stunder – det projekt som på ganska kort tid reste landet från svår fattigdom till en högutbildad industrination: satsningen på utbildning. Det är en ljus och inspirerande del av vår historia som inte får falla i glömska. 
Kampen för Seminarieparken är långt ifrån över.