Vi har ett intimt förhållande till våra kläder och de utsätts för större slitage än någonting annat i vår närmiljö. Men när helt nya tyger slits ner i maskiner för att se använda ut, och när ett plagg kan hamna i soporna för att ett blixtlås gått sönder, har något gått snett. 

I vår stressiga vardag har ingen längre tid att ta fram nål och tråd. Kunskap om hur man syr i en knapp eller lagar en sprucken söm är inte längre självklar. Vi börjar tappa bort det viktiga textila hantverket, som brukade vara så självklart.

Kanske behöver vi söka oss tillbaka till äldre tiders sätt att se, då man satte värde på kläder och textil, för att få motivation att återerövra förmågan att ta hand om de kläder vi har, för att lära oss att lappa och laga? 
I tidigare generationer lagade man sina trasiga kläder så länge det bara gick. Gamla textilier sparades och tyglappar återanvändes. 

Jag är övertygad om att det inte bara handlade om nödvändighet på grund av fattigdom, utan lika mycket om att man verkligen värdesatte sina textila ägodelar. Och att man hade stor respekt för handens verk.

Det amerikanska företaget Ifixit har som affärsidé att lära människor laga sina saker när de går sönder. Deras budskap är att vi ska bli engagerade i de saker vi äger i stället för att vara passiva konsumenter. 

En av fördelarna med att laga saker själv är att man får ett djupare förhållande till dem. Kanske väljer jag en annan färg på blixtlåset? Kanske byts den utslitna kragen ut till en ny i ett annat tyg? 

Upplevelsen förändrar min känsla inför plagget. Helt plötsligt har det blivit något jag skapat, något som jag äger på riktigt, i stället för något som jag bara har köpt.
I vår kultur ska lagningar vara så osynliga som möjligt. Vår syn på vad som är vackert, precis som vår syn på livet, bygger på att försöka dölja det som inte är perfekt. Men det finns andra estetiska ideal. 

I det japanska wabi sabi lyfter man fram det bristfälliga, tillfälliga och ofullständiga. En spricka i en skål kan till exempel lagas med guld, så att den verkligen syns. Enligt detta sätt att se gör sprickan skålen ännu vackrare.

Även kläder blir vackrare av lagningar. Den ursprungliga tekniken att laga slitna textilier i Japan kallas för sashiko. Den bygger på att laga, och göra plagg slitstarka, genom att lappar fästes med täta förstygn på fram- och baksidan av trasiga eller slitna partier. Traditionellt användes en grov mål och relativt kraftigt garn på indigoblått tyg. Med sashiko framhävs de hål, och den nötning, som tiden skapat. Lagningarna ger karaktär och förstärker skönheten i livets förgänglighet. Ju fler gånger man lagar, desto vackrare blir det. 

Sashiko har i dag utvecklats till en unik konstform, där nålen används som en pensel så att varje stygn har sin känsla. Förstygnen ska helst ha olika längd, eftersom det blir mera levande så. 

Att stygnen är olika visar ju att det är skapat för hand, under närvaro. Och det är det som ger det en känsla, en själ.