ANALYS. Regeringen har fallit och Vänsterpartiet har kravlat sig upp på den politiska scen som andra knuffat ned dem ifrån. Men ett dilemma för partiet är hur man ska vara relevant i ett högerinriktat politiskt landskap. Ska de söka kompromisser med marknadsliberalismens främsta fanbärare eller vara en röst för de missnöjda?
Skattesänkningar för hundratals miljarder. Avskaffat mål om full sysselsättning. Privatiseringar i välfärden. Och nu senast uppluckrat anställningsskydd. De senaste årtionden har en politik med marknadsliberala förtecken förts oavsett regeringar.
Vänsterpartiet har konsekvent accepterat den socialdemokrati som inte velat eller förmått ändra kurs på politiken och som ibland varit de som själva drivit igenom den. Under tidigare mandatperioder har V gett S sin välsignelse genom att vara med och förhandla budgetar och få igenom symboliska, men knappast systemförändrande reformer som gratis glasögon för barn. Under denna mandatperiod genom att släppa igenom regeringen utan att förhandla om det politiska innehållet.
Därmed har också Vänsterpartiet under många år hamnat på defensiven och inte kunnat fånga upp de väljare som varit missnöjda med och oroliga för samhällsutvecklingen. Istället har Sverigedemokraterna med sin invandringsfientliga agenda varit de som lockat många väljare med pessimistisk syn på framtiden och lågt förtroende för politiker. Vänsterpartiet har visserligen vuxit lite de också på senare år genom att fånga vänstersinnad medelkass i storstäderna, men de riktigt stora väljarskarorna har man inte haft vittring på.
Kunde inte gjort annorlunda
Vänsterpartiets beslut att fälla den socialdemokratiskt ledda regeringen är utan tvekan historiskt. Men samtidigt är det svårt att se hur något parti skulle ha kunnat agera annorlunda. Regeringen har i flera frågor fört en mer högerinriktad politik än regeringen Reinfeldt som aldrig ruckade på vare sig värnskatten, hyresregleringen eller anställningsskyddet. Vilket existensberättigande hade Vänsterpartiet haft om de stillatigande hade accepterat den regeringen helt utan att kompenseras?
Vänsterpartiet har nu ledsnat på att låta sig förödmjukas av andra partier. Men nu då? Söka samarbete eller bli den kraftfulla oppositionella röst mot en marknadsliberal politik som aldrig riktigt hörts i Sverige? Nooshi Dadgostars må ha haft ett högt tonläge de senaste dagarna, men hennes val tycks solklart: Samarbete.
Hon vill ”sträcka ut en hand”, som det hette på dagens pressträff. Kort sagt: Hon vill sätta sig vid förhandlingsbordet med Annie Lööf och Centerpartiet. Redan innan krisen om marknadshyrorna briserade sa hon sig rent av villig att sätta sig i samma regering som C-ledaren efter nästa val. I det läge som nu råder är hon dessutom så gott som tvungen att signalera samarbetsvilja. Om allt slutar med en M-ledd regering stödd av SD kommer många vilja beskylla V för detta.
Politisk spagat
Bortsett från från svårigheterna att få Annie Lööf och Centerpartiet att överge synen på V som paria: Vilka kompromisser skulle det kräva av Vänsterpartiet? Är gräsrötterna beredda till de uppoffringar det krävs för att rymmas under samma sak som det centerparti som åtminstone nyligen beskrevs som en marknadsliberal spjutspets som vågat driva reformer som Reinfeldts numera gamla nya moderater bangade för? Hur ser den statsbudget ut som får såväl v-märkta som c-märkta partiaktivister att hurra?
Nooshi Dadgostar kommer behöva gå ner i politisk spagat för att samarbeta med Annie Lööf. Att attackera S från vänster blir svårt, att locka frustrerade potentiella SD-väljare lär bli omöjligt. Kort sagt: Det blir ingen lätt uppgift för Dadgostar att vare sig vinna stora sakpolitiska segrar, partimedlemmarnas gunst eller väljarnas kärlek.
Läs mer:
