Det talas mycket om kriminella gäng. Om människor som blir offer för våld i deras spår. Och som vanligt i sådana lägen börjar högljudda grupper kräva hårdare tag. En del vill skicka ut den som begått brott, sätta dem i fängelse lång tid eller bara ha ihjäl dem. Det snackas om en nationell kris, om undantagstillstånd och om att vanliga regler inte längre gäller.

Men det handlar inte om verkligheten, det handlar om politik, om röstfiske. Det handlar inte ens om verklig rädsla. De människor som kräver hårdast tag har ofta aldrig varit i de miljöer där de här sakerna händer, har aldrig träffat de där gängmedlemmarna. Det har jag. Jag har ägnat halva mitt yrkesliv åt att jobba med ungdomar som hamnat i sådana situationer. Jag har arbetat många år ”på gatan”, på institutioner och i en massa miljöer där dessa ungdomar befinner sig. Och en sak är säker. Hårda tag funkar inte. De är helt värdelösa som metod för att komma till rätta med de här problemen. Och det är inte bara jag, en mesig vänstergubbe, som tycker det. De allra flesta som arbetat där säger samma sak. Poliser, socialarbetare, lärare och såna som jag.

Det spelar ingen roll hur många kurvor över brottslighet du som vill ha hårda tag ritar upp, spelar ingen roll hur mycket medierna än hänger ut individer och ondgör sig över deras ondska. Dessa människor lägger inte av på grund av hårda tag. Snarare förvärrar det situationen. Bara den som inte vet något om hur det fungerar på gatan, på samhällets botten kan inbilla sig att unga män som vuxit upp under förhållanden som är tuffare än åtminstone jag skulle ha klarat plötsligt skulle sluta begå brott för att samhället hotar med tuffa tag. Det är som att tro på tomten.

För det första tänker nästan ingen som begår brott på konsekvenserna. Då skulle det inte sitta någon i fängelse. De som sitter där är inte dumma i huvudet. Inte mer väck än du och jag. De hajar. De vet vad som är rätt och fel i någon slags universell mening. Att tro att man kan fixa det genom hårda tag är skrattretande naivt. De vet exakt var gränsen går, men precis som vi andra gör de glädjekalkyler, överskattar sin egen smarthet och tror inte att det där ska hända dem.

För det andra är det försent med hårda tag när en ung man redan halkat dit. Den som skjuter någon, våldtar någon eller begår andra grova brott är oftast redan förlorad. Han vet att han inte har en chans att bli en vanlig svenne, skaffa ett jobb, fru, barn. Det handlar om grabbar som föds utanför samhället. Om människor som inte bara kan le snällt på en anställningsintervju och få ett fint jobb och skärpa sig.

De är födda utanför samhället och bara den som blundar väldigt hårt för verkligheten och för hur människor egentligen fungerar kan tro att en smäll på käften, utvisning eller ett rejält fängelsestraff skulle göra nåt åt det.

Om du vill ha mer kriminalitet, mer skjutningar, fler gäng, ännu sämre läge i samhället så är hårda tag den bästa vägen att gå. Det spelar ingen roll hur förbannad du är på gängen. Det är jag också och jag har hängt med dem. Det spelar ingen roll hur hatisk du är. Jag har träffat ungar som jag bara vill låsa in för alltid när jag ser hur de beter sig. Problemet är bara att jag träffat flera av dem några år senare. I ett helt annat läge. Tack vare en human och faktiskt kärleksfull vård.

Jag vet fuller väl hur vidriga saker som händer i vissa miljöer. I synnerhet när jag jobbade med unga sexualförbrytare tvekade jag inför att läsa socialakter, psykologutlåtanden och domar. Dels för att jag inte ville se på dem med sådana ögon, dels för att det ibland gjorde intensivt ont när jag såg händelsen ur offrets ögon. Nästan så jag spydde ibland. Och nä, återigen, några av de värsta jag träffade var toksvenniga.

Det finns något slags primitiv idé om att man ska kasta ut dem. De flesta är svenskar. En del har föräldrar som invandrat, andra har ”helsvenska” föräldrar. Ingen av dem kommer hur som helst från kulturer där man tycker att det är rätt att mörda och våldta. Det är rent nonsens att påstå att dessa problem skulle ha med en specifik kultur eller religion att göra. De tyska nazisterna växte fram ur ett samhälle väldigt likt vårt eget, med ungefär samma värderingar som i Sverige. Ändå mördade de miljoner judar, homosexuella, oliktänkande, kvinnor och barn.

Nej, dessa ungdomar beter sig som de gör trots sin ursprungskultur, oavsett om den är från Skåne eller Mellanöstern. De subkulturer de hamnar i är destruktiva och ibland rentav onda, men det är här i Sverige det händer. Att skylla sitt eget misslyckande på saker som sker på andra sidan jorden är kanske skönt, men knappast respektingivande.

Varenda en av de unga grabbarna som luras in i kriminalitet är skitskraja. De vet att de gör fel. De vet att de till slut kommer att råka illa ut, åka dit eller dö själva. De blåser upp sina små, taniga kroppar och försöker vara stöddiga trots att de håller på att pissa på sig. De är inte där de är för att de har valt det, utan för att vårt samhälle inte fungerar, men det spelar ingen roll hur mycket jag berättar om den världen för dig om hatet är din ledstjärna.

Tänk efter, vem ser du framför dig när du läser ordet gängmedlem. En finne? En dansk? Tysk? Nä, tänkte väl det. Trots att det är så att det är en massa svenska ungar som begår brott, trots att vi har haft värre lägen i landet under perioder då folk flydde från Sverige och nästan ingen invandrade är det en viss typ av ungdom du tänker på om du svalt betet.

Och det är ett tecken på att du faktiskt inte ser verkligheten som den är. Inte ett tecken på att jag inte gör det. Det är en lögn att vi som inte tror på hårda tag skulle vara naiva eller okunniga. Det är vi som gör något. Som inte bara skriker i högan sky eller sitter och hatrunkar i något forum på nätet utan att någonsin ha brytt sig om att ens kolla in verkligheten.

Vi vet vad som funkar. Sociala insatser, vård, välutbildade och noga utvalda kvarterspoliser, fungerande skola och inte minst stöd när det går snett. Tidigt. Varenda spänn som satsas på sådana insatser lönar sig.

Hat och gap och skrik och fantasier om tuffingar som röjer upp bland buset leder bara till motsatsen. När de där hårda tagen ska till flyttas pengar från det som funkar till grejer som inte bara inte funkar, de blir till tomma gester som bara slösar bort skattepengar på ingenting. Mina skattepengar. Att politiker vill plocka billiga poänger på andras lidande är en sak, men som medmänniska har du ett ansvar för det samhälle du lever i. Och jag har tagit det ansvaret medan en massa andra människor sitter och fantiserar på sin kammare. Vad har du gjort?

Jag tror inte att jag kan övertyga någon som redan åkt på hårda tag-flummandet. Den som fått sin bild av hur världen fungerar från teveserier eller politiska rörelser som egentligen är ute efter en helt annan sak, ta ifrån oss vår frihet, har redan svalt betet och behöver mer än att en snällvänstergubbe som jag berättar hur verkligheten ser ut. Men jag kan i alla fall avsluta med en liten berättelse.

Jag arbetade i mer än ett år med en ung man som gjort en massa skit. Han var så besvärlig att han bodde ensam i ett litet hus och hade personal dygnet runt. Ingen trodde för ett ögonblick att han skulle klara sig på egen hand. Men psykologer och behandlingspersonal kämpade på. I alla människor finns det något att jobba med och tanken är att om en sån kille kan hjälpas till ett vettigt liv spar vi inte bara en massa pengar på framtida fängelsestraff och vård utan vi räddar människor från att drabbas av hans galenskap. Hans barndom var en av de värsta jag någonsin läst om. Vidriga övergrepp på honom och hans syskon. Flera av hans nära släktingar satt i fängelse, andra var döda. Han var bara ett skal runt en massa hat, frustration och ångest.

Jag slutade det jobbet för att flytta någon annanstans och tyckte ärligt talat det var skönt. Jag trodde aldrig att han skulle kunna leva ett normalt liv och med tiden började det kännas tröstlöst. Trodde han skulle sluta på fängelse eller en sluten psykiatrisk klinik.

Åren gick, jag jobbade med annat, skrev lite böcker, jobbade som journalist, vilket jag har varvat mitt sociala arbete med hela tiden. Bodde en period i en förort till Stockholm. En dag när jag var och handlade såg jag honom komma strosande från t-banan. Han log brett och ropade mitt namn. Vi kramades och när vi släppte varandra såg jag namnet på en organisation för före detta kriminella på hans t-shirt.

– Va? sa jag. Du skulle ju bli bankrånare, riktig bandit.

Han skrattade.

– Äh, det var ju mest snack. Och jag pallade inte. Vill ju leva ett normalt liv. Tjej, barn.

Han berättade att nu hjälpte han andra. Yngre än han. Han visste ju hur det var. Ingen kunde jiddra med honom.

Det är inte det enda exemplet. Ibland går det mycket lättare. En kille fick lära sig att knyta flugor och fiska med dem och blev besatt. Han insåg snabbt att om han skulle fortsätta sno grejer skulle han inte få fiska särskilt mycket. Det blir inte mycket såna utflykter om jag sitter på kåken, resonerade han.

Så kom inte till mig med snacket om hårda tag. Det bevisar bara att du inget har fattat. Dels är tagen redan hårda. Både där ute och på fängelser och i vården. Dels är det enda du skulle uppnå precis motsatsen till det du inbillar dig skulle hända.

Visst, om du vill leva i ett brutalt samhälle och vara ständigt rädd är det ditt val. Om du vill att brottsligheten ska öka och bli allt grövre så kör i vind. Rösta på dem som bara kommer att göra allt värre, vi lever i en demokrati. Om du vill att dina barn ska växa upp i en polisstat, hata på. Men gnäll inte på oss som faktiskt gör något. Gnäll inte på den som ser när du blundar. Och skyll för katten inte på mig när hatet misslyckas. Det är inte värdigt för nån av oss.