Jimmie Åkesson har skrivit att vi ska stänga gränserna helt, att vi inte kan tillåta mer social, kulturell och ekonomisk belastning just nu. Och helt förståeligt går andra politiker i taket. SD har problem med att väljare går från dem till Moderaterna och det hela går att se som ett politiskt motdrag till Kristerssons allt mer mörkblå budskap, men vid närmare analys är det något värre. Det är en provballong. Ett försök att flytta fram positionerna i skydd av coronan.

Detta är vämjeligt i sig. Men om vi fokuserar på ordet ”kulturell” blir det hela ännu värre. För det första är människor bärare av kulturer. Kulturer svävar inte runt som moln runt oss, utan de bor i våra skallar. Extremhögern har länge försökt komma undan genom att sätta ordet kultur före saker. Men kulturrasism är lika illa som biologisk. Det är omöjligt att förstå historien eller sin samtid om man tror att tankesystem lever sina egna liv, utanför oss.

Det brukar kallas en idealistisk ståndpunkt och på många sätt är den självklar. Idéer har betydelse. En genial insikt kan rädda livet på hela mänskligheten, men de bärs alltid av människor. Böcker är typexemplet. Om ingen läser dem spelar det ingen roll vad kluttarna på papperet betyder. Om vi glömmer bort vårt alfabet eller byter språk spelar det ingen roll hur mycket av vår historia som finns nedtecknat i bibliotekens hyllor.

Kulturer är ingenting utan människor. Men för SD är vissa samhällsproblem självklart kopplade till vissa människor, men de har upptäckt att det där med rättfram biologisk rasism inte är särskilt gångbart och försöker gömma sig bakom kulturkritik. De tror att kulturer är okej att kritisera i alla lägen eftersom de är idéer. Men kulturbegreppet räddar dem inte. När vi talar om kulturer talar vi ofta också om människorna som bär på dem. Det är inte som att säga att en viss idé är kass, det är som att åtminstone hålla väldigt öppet för att människan som kläckte den är kass.

Det är obehagligt i sig. Men det som är mer obehagligt är det andra problem i deras tankevärld som ordvalet avslöjar. De tycker att vissa grupper inte ska få komma in i landet för att de innebär en kulturell belastning. För att de har värderingar som vi inte har. Det har de ju självklart inte. Naturligtvis har inte en enda av dem åsikter som inte redan finns representerade i Sverige. En del av dem är reaktionära, en del liberaler och ytterligare andra socialister. En del är snälla. Andra är dumma.

De sydamerikaner jag hängde med i början på åttiotalet var nästan alla kommunister som flytt från fascism. De iranier jag arbetade med på dåvarande Invandrarverket var ofta kvalificerade ateister. Det finns inga såna kopplingar. Och det tror jag SD-toppen vet. För de tror inte ens på det där själva. Det de egentligen tror på kryper fram i begreppet ”kulturell belastning”.

Jag ryser när jag skriver det. Det är ett vedervärdigt begrepp. Det är det slutgiltiga steget från genomsnittlig tokhöger till något som bara går att beskriva som nazism. Jimmie Åkesson menar på fullaste allvar att vi ska ta hänsyn till vilka kulturella effekter flyktingmottagningen har. Vi ska reglera det som händer i den svenska kulturen genom att inte låta människor med fel grejer i huvudet komma in.

Det verkliga skälet till mitt obehag inför uttalandet ligger där. I att en svensk politiker anser att det är politikens sak att bestämma vad som ska finnas i folks huvuden. Om han inte plötsligt gått en universitetskurs i kulturkunskap är det ju exakt det han menar. Det är det han säger. Om vi inte släpper in folk som tänker fel saker på grund av sin kulturella tillhörighet så håller vi den svenska kulturen ren.

Frågan är när han börjar vilja kasta ut folk som inte tänker rätt.