Vi lever i en repressiv tid. En tid då nästan alla partier tycks rörande eniga om att straff, övervakning och utvisningar är det enda som hjälper. En tid där det anses som politiskt självmord att påtala att även grovt kriminella kan ha rättigheter, eller att påpeka faktumet att bara för att man flyttar problemet till ett annat land så försvinner det inte.

Det är därför inte ett dugg förvånande att Magdalena Andersson, i en intervju med DN, säger: ”Vi ska utvisa fler brottslingar. Det handlar i grunden om tilltron till det svenska rättssystemet.” 

När reportern frågar vilka hon syftar på svarar hon: “Personer som har begått brott i Sverige och som inte har svenskt medborgarskap. Där tycker jag att vi i ökad omfattning bör utvisa dem.”

En utredning om det här ligger redan på bordet, där det står att det ska räcka med ett straffvärde på sex månader för att bli utvisad. Nu vill Andersson snabba på att driva det igenom riksdagen, något hon har goda chanser att lyckas med eftersom även det blåbruna blocket givetvis vill få igenom det här.  

Men som Bawar Ismail, ledarskribent på GP, påpekar är det osäkert om ett riksdagsbeslut verkligen kommer leda fram till att fler personer utvisas. En vanlig anledning till att även personer som begått grova brott ofta inte utvisas är nämligen att det föreligger ett så kallat verkställighetshinder. Det handlar i många fall om att personerna som ska utvisas riskerar att utsättas för dödsstraff, tortyr eller förföljelse. 

Bawar Ismail vill dock, trots detta, att vi ska utvisa fler och pekar på att andra europeiska länder utvisar brottslingar till Mellanöstern och Nordafrika. ”Regeringen kan förhandla fram återtagandeavtal med diplomatiska garantier för att säkerställa att den utvisade inte ska utsättas för fara och tortyr i sitt hemland, och med krav på uppföljande besök av svenska myndighetsrepresentanter för att kontrollera att sådana garantier faktiskt efterföljs. Vidare bör regeringen överväga om biståndsmedel till vissa länder ska villkoras med att de samarbetar i utvisningsärenden”, skriver Ismail.

Men tänk om det inte är någon organisation utan regeringen i landet som hotar med dödsstraff? Och är det inte skrämmande naivt att tro att “diplomatiska garantier” verkligen kommer skydda de personer som utvisas? Vad hjälper uppföljande besök för de personer som redan har blivit utvisade? Och sist men inte minst, är det verkligen någon som tror att situationen i de länder som tillämpar dödsstraff och tortyr kommer att bli bättre för att vi stryper biståndet?

Det mest skrämmande i hela det här resonemanget är kanske grundsynen att kriminella aldrig kan förändras, istället ska vi göra oss av med ”problemet” och låta länder med mindre resurser och sämre rättssystem än vårt ta hand om det. Det kanske förbättrar situationen i Sverige, men det förbättrar knappast situationen i världen och framför allt inte för de enskilda individer som det här rör sig om. 

Det är en sak att personer som anses utgöra allvarliga säkerhetshot ska hållas under uppsikt och dömas i de fall som de begår brott. Men det är något helt annat att de ska utvisas. Om det är något som ”hotar tilltron till det svenska rättssystemet” så är det väl detta – om vi skickar dem till ett annat land visar det väl just att vi inte har någon tilltro till att vårt eget rättssystem kan ta hand om det på ett bra sätt? 

Det är länge sedan vi avskaffade dödsstraffet och tortyren i Sverige. Det kan vi vara stolta över, men stoltheten fastnar i halsen om vi samtidigt ska utvisa människor till länder som har kvar de här vidriga straffmetoderna. Det är risken för att detta kan ske som borde oroa Bawar Ismail – inte att det är för få som utvisas.