Det är en speciell känsla. Att komma hem med en korg mat från naturen. Där finns ju inte bara bär och svamp, utan också massor av växter som är både ätliga och goda. Nu när våren är igång för fulla muggar är det extra trevligt att gå på promenad. Eftersom de flesta växter blir hårda och träiga med tiden är den för många av dem hög tid att gå ut och plocka.

Det fascinerande är att många av de växter vi äter har följt med oss människor när vi flyttat till nya ställen. Inte alltid medvetet. Fröer som fastnat i kläder, rotbitar som hänger med något redskap eller i sulan på en sko och saker som vi äter som klarar matsmältningen och gror när de kommer ut. Till och med vissa svamparter har spritt sig på det sättet. Och jordbrukslandskapet med öppna jordar och gödsel bjuder in olika växter till vår närhet.

Jag hör ibland folk invända att sånt är som nödmat. Inget är gott på riktigt, menar de. Men det är inte sant. Brännässlor, kirskål och kärleksört är fullt jämförbara med en massa grönsaker som vi betalar dyrt för. Nässlorna återkommer jag till nästa vecka, men soppa, pesto och smootie på nässlor är saker jag kan längta intensivt efter under resten av året. Och till och med det mest nödbetonade av allt, barkbröd, är faktiskt gott. Riktigt gott.

Det är dock viktigt att lämna kvar tillräckligt för att beståndet ska överleva på ett ställe. På våren plockar vi oftast växter som är i tillväxt, vi uppskattar att de är mjälla och lättsmälta, men det betyder också ett ansvar. Växten har samlat näring under hösten för att klara vintern och använder den näringen till att sätta nya skott. Om alla skott försvinner dör lätt plantan. Plocka lite här och där. Rensa inte helt.

Kom också ihåg att det ju finns riktigt giftiga växter där ute. Arter som kan ta död på dig är mycket sällsynta och det krävs ofta stora mängder för att må riktigt dåligt, men om oturen är framme så kan det gå rätt illa. Använd en flora eller fråga någon som verkligen kan om du är osäker. Det finns också appar som hyggligt kan identifiera en art. Men de arter jag tar upp här är rätt lättidentifierade.

Löktrav

Jag lärde känna löktrav först för några år sedan. Jag vet inte om de inte fanns där jag växte upp i Bergslagen eller om jag bara missat dem. De är diskret mörkgröna, har hjärt eller kanske leverformade blad och har en smak och doft av vitlök. Jag tycker att de smakar lite tvåligt och jobbigt råa, men om de får koka lite fungerar de som en trevlig krydda.

Löktrav växer gärna i skugga och gillar fet jord, riktig mylla. Ungefär som kriskål. De kommer ungefär samtidigt som andra vårblommor och blommar under vår och försommar och vissnar sen. Blommorna är vita och sitter på en stängel som kan bli runt en meter hög. Plocka bladen och använd i sallad eller som krydda i någon rätt.

Luktviol

Det typiska violutseendet, den parfymartade doften påminner om violtabletter och sötman i blommorna går inte att ta miste på. Luktviol, som också kallas doftviol, är ett litet underverk i naturen. De blir upp till 8 centimeter höga och sprider sig snabbt om de trivs med utlöpare förutom frösådd. Oftast har de lila blommor, men det förekommer också vita, roda och gula blommor.

Myror gillar deras fröer och hjälper också till att sprida dem. Fröernas skaft innehåller ett fett som myrorna inte kan moststå och när de samlar in fröerna sprids en del av dem till nya ställen. Godast är nog att äta blommorna direkt. Bladen går också att äta, men är inte lika aromatiska. Blommorna passar att strö i en grön- eller fruktsallad eller att kandera. Enklast är att blanda dem med florsocker och låta blandningen torka. Det går också att göra saft och violsirap av dem, men det kräver massor av blommor.

Kirskål

Mina barn kallade dem kisskål när de var små. Kirskålen som växte runt dasset på landet. Precis som löktrav föredrar de lite diskretion. Skugga och gärna bra jord. De kan snabbt ta över en bit gräsmatta om de inte hålls i schack, så varför inte äta upp dem?

Kirskål smakar som en blandning mellan selleri och libbsticka och är en av de absolut mest användbara ogräsen. Det är rent slöseri att inte samla in dem och åtminstone göra en soppa av dem. Tillsammans med brännässlor blir det en smakfest som få andra grönsaker kan erbjuda. De passar perfekt för att smaksätta buljong också.

Det går bra att förvälla och frysa in dem och hyggligt att torka dem. Det går också att göra kirskålschips som påminner om algchips. Skölj bladen, blanda med en god olja, salt och kryddor och rosta i ugn på 185 grader i 15-20 minuter. Varmluftugn går lite snabbare.

Tallbarr

När jag var scout drack vi ofta te på tallbarr. Jag är ingen örttédiggare direkt, men när jag är i skogen på våren älskar jag att äta lite av de ljusa skotten på barrträd. När de är små och riktigt kompakta och ljusa är de söta och mjälla. Kom bara ihåg att inte rensa alla skott från samma träd. Det går alldeles utmärkt att ta några toppar här och där och ändå snabbt få ihop det man behöver.

Barr innehåller rikt med c-vitamin och smakar fint i en sallad förutom att fungera som skogsgodis, men för att göra te är det bättre med lite äldre barr. Koka 1 dl barr med 3 dl vatten i 10 minuter och sila bort barren. Med lite socker och en näve harsyra blir det rent av läckert.

Kärleksört

Kärleksörten är en suckulent, en sorts tjockbladiga växter som samlar vatten i bladen vilket gör att de tål torka väldigt bra. De är populära i trädgårdar och krukor. Namnet kommer sig av den tålighet de uppvisar. Som äkta kärlek. Rotskotten innehåller tio procent kolhydrater och hela växten går att äta. Men rötterna bör gärna kokas först. Bladen är uppfriskande saftiga och släcker törsten bra, men de kan vara lite beska. Bäst smakar de om de får ligga i kallt vatten en stund innan man äter dem.