”Men kan vi inte prata om något annat?” Jag ska inte säga att det var det vanligaste reaktionen från mig och kollegerna i politiken när en journalist hörde av sig och ville ha en kommentar, bjuda in till debatt eller få lite bakgrund till rubrikerna. Men den var i vart fall vanligare än ”Åhh, vad bra att ni uppmärksammar detta!”.

Det kunde så klart handla om uppgivenhet över att de stora frågorna och sammanhangen aldrig får plats. Varför beskrivs inte klimat- och artkrisen i hela sitt omfång? Varför fastnar vi så lätt vid symptomen, varför förklaras inte vad ojämlikhet och segregation gör med oss?

Men. Inte så sällan handlade det om taktik. Varför den frågan, när det finns den här som är mycket mer i enlighet med våra kommunikationsplaner och mätningar och vad som kan vinna röster?

Och när man väl börjat säga ”vi borde prata mindre om x, så vi får prata mer om y” är det nära till hands att tänka ”om vi gör z får vi prata mindre om x, och då kan vi prata mer om y”. Så tar taktiken makt över det politiska handlandet.

Ofta handlar det om flyktingfrågorna. De dominerar den politiska dagordningen. Det är inte särskilt rationellt, flyktingmottagandet är på en all time low, de stora partierna drar åt samma håll – vill ta ännu mindre ansvar, och det man lyfter som problemet – integrationen – hjälps inte alls av de förslag som cirkulerar.

Men Socialdemokraternas alla krumbukter i flyktingkommittén, som till slut till och med hotade regeringsinnehavet, handlade helt om att ”diska av” flyktingfrågan. De var inte intresserade av att få bästa möjliga flyktingpolitik, utan av att minimera konfliktytan med M och SD. Som så klart inte var intresserade av att ge dem det.

Ett grönt parti resonerar inte så, men ibland kan det låta åt det hållet. ”Nu syns vi så mycket i flyktingfrågorna, så folk ser inte att vi fortfarande bryr oss om annat.” ”Vi har faktiskt svar på integrationsfrågorna också.” ”Vi måste få prata om miljön.” ”Vi måste visa på överlevnadsfrågorna, hur viktiga de är.” ”Det andra skymmer sikten.”

Men för gröna partier är miljö och humanism delar av samma kärna. Kolla på de mest framgångsrika gröna partierna i Europa – en human flyktingpolitik är en central del av för gröna i länder som Tyskland, Finland eller Österrike.

Jag känner till ett grönt parti som aktivt försökte minska konfliktytan i flyktingpolitiken, danska SF. De ville prata miljö och rättvisa, och prioriterade hårt. Det gick sådär. För medborgarna bryr sig inte om vad som står i ett partis kommunikationsplan, de bryr sig om vad partiet står för.

Och när det väl kom till kritan, när regering senast skulle formas, drev SF på för fler kvotflyktingar och avskaffande av högerregeringens mest inskränkta regler. När nu Danmark som enda EU-land försöker avvisa människor till Syrien så försöker SF forma oppositionen till motstånd. För ett grönt parti är ett grönt parti. För vilket människan är viktigare än systemen. Och solidaritet är handling.

Ett parti väljer inte sina strider. Ett parti väljer vad det gör när striden rasar. Och mer än så: ett parti är vad det gör när striden rasar.

Varför ska man tro att den som lägger sig i en fråga kommer stå pall i nästa? Förlorar man förtroendet för att man faktiskt står för det man säger, spelar det ingen roll hur hårt man sållat i konflikterna. Folk litar inte på en i de man tar.