I helgen publicerade DN en artikel om de stora direkta subventionerna till fossilbränslen i G20-länderna. Det handlar om 5 560 miljarder kronor i riktade subventioner. I går följdes den artikeln upp med en rapport från Naturskyddsföreningen som visar att samma siffra på de svenska subventionerna är 30 miljarder kronor. Det är alltså vida mer än den ”historiskt stora” miljöbudgeten på 15 miljarder som regeringen lanserade i höstens budget.

Subventionerna handlar mest om undantag från energi- och koldioxidskatter i sjöfart och jordbruk. Men utanför det här tillkommer också andra subventioner som till exempel reseavdraget på 5 miljarder.

30–35 miljarder kronor är enorma pengar, som hade kunnat läggas på så mycket viktigare saker. Det är egentligen helt bakvänt att det är så här. Vi har en koldioxidskatt för att minska utsläppen, sen undantar vi dem som släpper ut mycket ”för att de verkligen behöver det”.

Ser vi att vissa grupper får omkostnader de inte kan hantera är det inte orimligt med stöd till dessa, men i så fall måste stöden vara sådana att det ändå alltid i alla givna lägen är bättre att inte släppa ut. Det gäller storindustrier, det gäller bönder och det gäller fattiga i inlandskommuner.