Stämningen hade varit usel sedan Canberra hade gett sig iväg. Sen Ante hade sagt till Canberra att han tyvärr inte var välkommen att bo på soffan hos honom och Juha tills något annat dök upp. Det var inte nåt som Ante någonsin skulle göra, men han hade gjort det. Han stod inte ut med att se Juha vandra som ett djur i bur i lägenheten och slå på teven på hög volym när Canberra sov i soffan bara för att han inte borde. I sitt eget hem. Men situationen var fortfarande inte bra.

Juha satt i soffan och gjorde sidor i tidningen han jobbade på. Han såg sammanbiten och blek ut, och såvitt Ante visste hade han suttit där hela natten. Han blev stående i dörröppningen och såg på honom. När han bestämde sig för att han ville leva med Juha för tre månader sedan var det inte bara för att han behövde någonstans att bo. Men just nu kom han inte ihåg vad det var mer.

– ”Arbete har alltid fascinerat mig. Jag kan se på i timmar”, sa Juha. Oscar Wilde.

– Bra, jag kan filma när du jobbar, så kollar vi på det sen, sa Ante.

Juha suckade och sa med en sorts tonlöst raseri i rösten att Oscar Wilde var en irländsk 1800-talsförfattare, en egensinnig blandning av odräglig snobb och cool frihetlig socialist, och att han hade suttit i fängelse för att han var homosexuell, och hade de ingen jävla skolutbildning i framtiden, kanske?

– Jag vet vem Oscar Wilde var, du har sagt det. Bra, vi bjuder hem honom så han får se hur duktig du är. Be honom ta med några vänner, jag kan stå i dörren och sälja biljetter.

– Gör det, så tjänar du i alla fall lite egna pengar.

– En annan dag. Jag ska ut och fixa en sak, sa Ante.

Juha svarade inte och Ante klädde på sig, drack fruktyoghurt direkt ur paketet och gick. När han kom tillbaka skulle han ha en identitet. Ett personnummer. Han skulle kunna ha ett jobb och tjäna lite egna pengar, och inte behöva leva på nätpokervinster på Juhas konto.

En gång när han var sexton år och återvände från en av sina första längre tidsresor hade han upptäckt att han hade glömt kvar en sak. Ett nätaggregat till Timebanditen. Det låg kvar mellan korgarna med gamla bakelittelefoner, strykjärn och förstärkare i en butik på Södermannagatan. I slutet på 1900-talet.

Ante hade inga pengar och butiksägaren hade gått in på kontoret. Snabbt transfererade han sig hem till sin egen tid med axelväskan full med elektronik. När han upptäckte att nätaggregatet inte var med blev han tvungen att göra om resan. Han ställde in tiden med lite marginal för att inte hamna för nära stängningsdags.

Därför kom han tillbaka innan han hade gett sig av. När han kom till sans igen låg han under ett av borden med korgar med varor och såg benen på ännu ett exemplar av sig själv stå vid bordet i gröna, fladdriga bambubyxor från Xpan 7.

Den andra Ante hoppade högt när han kröp fram under bordet med sin axelväska, och de började tjafsa om vem av dem som var den riktiga Ante och vem som bara var en kopia. Till slut tog han sin Timebandit med sig och sprang. Han plankade på tunnelbanan till Rågsved, där Oasen låg i båda tiderna, bara i olika versioner. Han gled in på Kulturföreningen Oasen 1978 och transfererade sig på en fullklottrad toalett till avhopparstället Oasen 2310.

Efteråt hade han tänkt att han inte borde ha lämnat kopian där. Den andra kopian. Det borde ha gått att hitta på något bättre – men det var gjort.

Med elektronikdelarna från butiken hade han förbättrat den tidsmaskin han redan hade, och sen hade han börjat bygga upp sitt labb för att bättre kunna hantera förekomsten av två materialiseringar av samma person samtidigt, på samma plats.

Uppkomsten av en extra kopia gick att undvika om man var extremt punktlig och exakt – han hade lyckats i experiment med den prickiga katten, till slut, men ville inte gärna testa på sig själv igen. Istället hade han försökt lösa problemet genom att börja navigera mellan olika dimensioner, men då blev det andra komplikationer istället.

Men det var så mycket annat på Oasen. Tak att laga, soppa att servera, nattgäster att förse med lyktor och filtar. Dessutom, för varje problem han löste dök det upp minst ett nytt, och att färdas tillbaka i historien för att se var det hade gått fel var mer förvirrande än upplysande.

Han hade gjort några nedslag i olika tider, men inte kommit tillräckligt långt bakåt i tiden. Av tekniska skäl fick han koncentrera sig på sent 1900-tal och framåt. Men borde han inte komma ännu längre tillbaka? Före industrialismen? Före jordbruket? Dessutom, hur skulle han veta vad som skulle vrida utvecklingen rätt? Han var partikelfysiker, inte spåman.

På 2020-talet hade han hittat en klimatrörelse med människor som verkade ha någon sorts grepp om vad de höll på med. Han hade suttit på bibliotek och läst IPCC:s rapporter och demonstrerat med tusentals ungdomar som protesterade mot en ödelagd framtid. Juha hade han träffat när han varit på en demo och fotat för tidningen, trots att det inte ingick i hans jobb. Han var trött på att lägga in samma TT-bilder som alla andra, sa han.

Ante hade flyttat in hos Juha på Bergsundsstrand, så långt västerut man kunde komma på Södermalm, några kilometer från butiken på Södermannagatan, fast den fanns inte kvar längre. I början hade tiden gått åt till att göra sig hemmastadd och förstå hur man levde här. Han hade inte nämnt tidsresorna för Juha, och alltså hade han blivit tvungen att ljuga så fort han inte kunde undvika en fråga om sig själv. Det hände ofta och det gick bara halvbra.

Ibland tänkte han på den andra Ante, som han hade lämnat kvar. Han gick långa promenader för att lära känna staden, och ibland väntade han sig nästan att få syn på honom. En vacker brittsommardag tog han sällskap med Juha på tunnelbanan till jobbet, och gick vidare till en sjö som Juha hade visat honom. Av någon mindre genomtänkt anledning hade han med sig tidsmaskinen, och för att slippa bära på den gömde han den under en gran.

Sen joggade han en stund längs stranden, och därefter satte han sig på en bänk på en brygga, slöt ögonen och vände ansiktet mot solen. 

När den gick i moln tittade han upp och såg att någon hade satt sig bredvid honom på bänken. Det var en man som såg ut som Ante tänkte sig att hans biologiska far skulle kunna se ut. Grått skägg, gråa strimmor i håret, en tunn hästsvans och ett runt ansikte med smala, svarta ögon. I hans knä låg en katt och njöt av solen. Mannen log mot honom.

– Men tjena grabben, sa han.

Rösten lät underligt bekant och katten var samma katt som han en gång hade skickat fram och tillbaka i tiden, inte just här, för den här stranden var sjöbotten på 2300-talet. Men troligen i närheten.

– Tjena, sa Ante och försökte samla tankarna.

– Vi har setts förut. Senast i en butik som sålde begagnad elektronik inne på Söder. Du fick bråttom därifrån. Nä nä, det är lugnt, du behöver inte be om ursäkt.

– Så du … är jag? sa Ante. Men var har du fått kissen ifrån?

– Jag möter den här ibland. Den gillar mig, det är som om vi hade känt varann nån gång för länge sen.

Sen hade Ante den äldre berättat sin historia. Han hade stått där i butiken, sexton år gammal, strandsatt i främmande tid, med en väska full med prylar som han inte behövde längre och inte kunde betala. Så han hade lagt tillbaka alltihop och väntat tills butiksinnehavaren kom ut från kontoret. Sen hade han frågat om han möjligen behövde hjälp i butiken.

Det var ett svartjobb, förstås. Han hade fått nyckeln till butiken och sovit där på nätterna utan att Roger visste om det – Roger var butiksinnehavaren och han hade börjat fundera på att dra sig tillbaka och bosätta sig i sin stuga bortåt Gnesta. Så Ante, den Ante som blivit kvar, hade undan för undan tagit över butiken. En annan dag skulle de snacka nittonhundratalets teknikhistoria, sa han.

Men mer och mer hade han behövt en identitet och ett id-kort. Det visade sig att Roger kände någon som kunde fixa falska identiteter, och en dag hade denna någon kommit in i butiken och överlämnat ett id-kort med ett foto av en kille som liknade Ante, ett födelsedatum på 1960-talet och namnet Mohammad Ahmadi.

Roger hade föreslagit att han skulle lära sig persiska för att gå hem bättre som iransk flykting, och han hade köpt en Linguaphone-kurs, men hans nybörjarpersiska hade inte gjort någon glad. Han kallade sig Mo och senare bytte han efternamn till Yang. ”Så att du skulle kunna hitta mig om du kom tillbaka” sa han.

Sen hade han drivit butiken ett tag och sen sålt den till nån som hade lagt ner den efter en kort tid. Han hade sökt till några universitetsutbildningar i fysik, men inte lyckats övertyga antagningsenheten om sina meriter, och sen hade han inte pallat. Istället hade han försörjt sig ”på smått och gott”. Bland annat hade han hjälpt Rogers bekant att fixa identiteter till folk som behövde byta eller inte hade någon. Förresten, behövde inte Ante en identitet? Det kunde ta ett tag, sa Mo. Men han kunde inte gärna ta särskilt mycket betalt av sig själv.

De hade pratat i timmar och det hade varit så omtumlande så att han hade glömt kvar Timebanditen under granen. Om inte Idas son hade hittat den och trott att det var ett musikinstrument för barn … men nu gjorde han ju det.
Under hösten hade han hållit kontakt med Mo om id-kortet över Wordfeud. Och kvällen före hade Mo hört av sig och meddelat att kortet var klart.

Dörren pinglade till och värme, reggaemusik och doften av kaffe och nybakade lussekatter omslöt Ante när han gick in på fiket där han skulle träffa Mo. Han köpte caffe latte och en broccolipaj och tog det med sig på en bricka nerför trappan till källarvåningen. Där satt Mo och vinkade glatt. Ingen som såg dem skulle tro annat än att de var far och son.