En ny högtid står för dörren och som alltid innebär det att svenskarna ska trycka i sig sill. Till jul kombineras sillen med skinka från grisarna, till påsk har skinkorna bytts ut mot hönornas ägg som i sin tur nu till midsommar byts ut mot jordgubbar. Medan skinkan, äggen och jordgubbarna roterar så är sillen hela tiden med.  Det är inlagd sill, senapssill, brännvinssill, löksill, fransk löksill, skärgårdssill, ansjoviskryddad sill, västkustmajo, chili aioli, mandarin peppar, ramslök citron och ingefära lime för att bara nämna några av varianterna som finns hos en av de större leverantörerna i Sverige.

Det är ingen tvekan här om att det är kryddningarna som står i centrum och är avgörande för smaken, inte fisken. Kryddningar som likaväl kan tillsättas något annat, som till exempel aubergine eller squash. Men även om sillen eller strömmingen inte smakar mycket i sig har det krävts ett otroligt lidande för att den ska hamna på midsommarborden. De allra flesta av dom har långsamt och plågsamt kvävts till döds under den utdragna processen som fisket innebär. Hur många som kvävts vet vi inte, vi vet inte ens hur många strömmingar som har dödats totalt eftersom dödandet av fiskar mäts i ton, inte individer. Men vi vet att omkring 200 000 ton fiskar dödas varje år i det svenska allt effektivare yrkesmässiga fisket med gigantiska trålare. Vi vet att det är så många att Östersjön och många andra områden hotas av utfiskning och att stora delar av bottnarna och det marina livet förstörs.

Det är ett enormt pris för såväl alla de individerna som får sätta livet till som för ekosystemen. Allt för att uppehålla traditioner som lätt kan ersättas med likvärdiga smaker men med mycket mindre lidande och ångest. Sillen hör hemma i haven, inte på midsommarborden.