En hektisk vår går mot sommar och jag känner en allt större längtan efter en lugnare tillvaro. Egentligen vet jag ganska väl vad jag borde göra för att kunna leva det liv jag skulle vilja leva. Det handlar framför allt om att bli bättre på att prioritera och säga nej. 

Jag märker också att det intensiva liv jag lever konkurrerar med en längtan efter något helt annat, efter stillhet och ro, efter livets egen rytm, efter att få tänka ostört, läsa och skriva. En längtan efter meningsfulla relationer, fördjupade samtal och reflektion; en längtan efter ett mycket enklare liv.

I Långsamhetens lov – eller vådan av att åka moped genom Louvren skriver Owe Wikström om ett tillstånd som talar väldigt tydligt till mig. Jag känner så väl igen mig i den berättelse som träder fram och som på olika sätt försöker ringa in och artikulera en stundtals svårdefinierbar känsla. Det handlar om en livsnjutning som grundar sig i en tillfredställelse över att leva ett enklare liv, ett liv som är genuint och äkta. Och det handlar om att möta, och kanske framför allt om att lära känna sig själv.

Det går att leva enkelt på många olika sätt. Det vi kanske främst tänker på är materiell enkelhet, men ett enklare liv kan också handla om att hitta en livsrytm som bättre överensstämmer med kroppens egen, det kan också handla om att anpassa sin livsföring för att minska sitt ekologiska fotavtryck. 

Kanske har coronapandemin lärt oss att i större utsträckning uppskatta det vi har omkring oss. Det finns de som tror att vi kommer att vara förändrade som människor när pandemin klingar av. Kanske för att vi nu plötsligt insett att även vi människor är underordnade något större; att vi plötsligt blir varse att även vi är natur och att naturens lagar även gäller oss. 

Saker vi tidigare tagit för givna och som är viktiga för oss människor har i och med pandemin tagits ifrån oss. Jag tänker på våra sociala relationer. Att det är först när vi förvägras något som saknaden efter, som i detta fall, mänskliga kontakter blir så tydlig. Om det senaste året lärt oss att vi är beroende av varann kanske den insikten också kan hjälpa oss att inse att vi tillsammans måste ta itu med den största utmaning mänskligheten ställts inför, nämligen hur vi ska bära oss åt för att vår egen art överhuvudtaget ska ha en framtid.  

Owe Wikström pekar också på vikten av att göra den för många kanske svåraste resan. Han skriver:

”Förr eller senare måste människan företa den mest avgörande av alla resor: resan till sig själv. Denna resa rymmer de svåra frågorna, där möter man gränserna. Uppbrottet är nödvändigt, stillheten är en förutsättning. Speciellt i den andra delen av livscykeln bör människan omformulera sina mål; expansionen bör kombineras med en mognande inåtvändhet. Man måste aktivt göra en positionsbestämning”.

Han menar att ”förutsättningen för denna inre resa är inbromsningen”, att vi försätter oss i ett tillstånd där vi på allvar är mottagliga för att möta oss själva och därmed också har möjlighet att bättre förstå exempelvis vår egen, och i nuläget kanske också mänsklighetens roll i ett större sammanhang. Ett sätt att nå denna inbromsning är att göra ”den inre resan via den yttre”, till exempel genom att pilgrimsvandra.

Ett arrangemang som på olika sätt kommer att erbjuda goda möjligheter till reflektion är pilgrimsvandringen, Pilgrim´s walk for future, som startar i Vadstena den 19 juli för att komma fram till Glasgow dagarna innan COP 26 startar den 1 november. Tätgruppen, under ledning av författaren och freds- och miljöaktivisten Annika Spalde, kommer att föra med sig ett budskap till klimatmötet och de världsledare som samlas där, att ”ta jordens klimatnödläge på allvar” och att ”världens regeringar måste se till att säkerställa klimaträttvisa mellan fattiga och rika delar av världen och införa klimatlösningar som prioriterar skydd av människor före kortsiktiga ekonomiska vinstintressen”.

Om allt går enligt planerna kommer jag själv att ansluta till tätgruppen i Tyskland eller Nederländerna under hösten för att sedan delta i den fortsatta vandringen till Glasgow. Jag gör det för att uppmärksamma att livet på Moder Jord är hotat, och jag gör det som medvarelse, som kväkare och som en del av den reflektionsprocess jag själv befinner mig i och som övergripande handlar om att komma underfund med var jag gör mest nytta framöver när det gäller arbetet för en bättre värld. 

Greta Thunberg brukar ofta hävda att det är hennes moraliska skyldighet att agera och att alla behövs i arbetet för att få världens ledare att förstå hur allvarligt läget är och att de måste ta hoten mot livet på planeten på allvar. Hon har så rätt! Vi måste bli fler som agerar! Men tiden håller på att rinna ut! Det är dags nu! Kom! Följ med! Livet på Moder Jord står på spel!