Det är i slutet av semestern den 22 juli 2011 och Lisbeth Kristine Røyneland städar hemma i Oslo när hon hör en kraftig smäll. På tv-nyheterna syns bilder på söndertrasade regeringskvarter. En terrorattack, tänker Lisbeth Kristine Røyneland direkt. Hon blir orolig för sin 18-åriga dotter Synne som är på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds sommarläger på Utøya.

– Jag tänkte att hon kanske hade åkt hem till Oslo en dag tidigare än planerat. Vädret var dåligt och de bodde i tält, berättar Lisbeth Kristine Røyneland, tio år senare.

Hon sms:ar Synne som svarar att hon sitter i kafébyggnaden på ön och är orolig för familjen i Oslo.

– Jag fick lugna henne och förklara att det inte var någon fara med oss, säger Røyneland.

En timme senare kommer rapporterna om skottlossning på ön.

– Jag sms:ade och ringde henne hela eftermiddagen och kvällen, men fick inte kontakt.

Lista på väggen

Lisbeth Kristine Røyneland tar sig till ett hotell på fastlandet vid Utøya som fungerar som en uppsamlingsplats för anhöriga och för ungdomar som lyckats fly från ön.

– Det var kaos. Medier överallt och skadade ungdomar överallt. Ungdomarna hade inga skor men hade fått nya vita sockor som blivit blodiga. De satt och höll om varandra.

En lista på väggen fylls efter hand på med namn på överlevande. Lisbeth Kristine Røyneland tittar gång på gång – men Synnes namn finns inte där. Fem dagar senare kommer beskedet. Synne har kunnat identifieras, bland annat genom en tatuering med texten ”kärlek” på hennes arm.

Synne var en av de sista som mördades innan polisen grep Anders Behring Breivik. Hon hade gömt sig bakom en sten i över en timme när han hittade henne, strax efter klockan sex på kvällen, och sköt henne med tre skott i huvudet.

– Det värsta är att tänka på hur rädd hon var, säger Røyneland.

– De trodde först att hon hade drunknat eftersom hon hade så kraftiga skador på lungorna, men det visade sig bero på ångest. Hon var så rädd att lungorna blev förstörda.

Från tiden efter dödsbudet minns Lisbeth Kristine Røyneland bara enstaka fragment.

– Jag var i total chock. Jag var väldigt hudlös och samtidigt skulle man ta ställning till så mycket. Begravning, musik, gravsten, papper som skulle signeras.

Sämre hälsa

Lisbeth Kristine Røyneland tål fortfarande inte doften av liljor. De påminner henne om tiden efter Synnes död.

– Det kom massor med blommor. Folk menade ju bara väl, men liljorna hade så stark doft och luktsinnet förstärks när man är i chock. Jag blev tvungen att flytta ut dem på terrassen.

67 människor, de flesta ungdomar, dödades på Utøya i det värsta terrordådet i Nordens historia. Tio år har gått, men omkring 30 procent av föräldrarna som miste sina barn är fortfarande helt eller delvis arbetsoförmögna, visar en ny studie från Senter for krisepsykologi på universitetet i Bergen. Två tredjedelar av föräldrarna uppger att deras hälsa är sämre än före terrorattacken.

– Det handlar mycket om brutaliteten i det som hände, säger Røyneland.

– Det kommer också hela tiden nya triggers, som böcker och filmer. Man får ingen ro.

Engagemanget i anhörigföreningen Støttegruppen etter 22 juli, där hon är nationell ordförande, blev ett sätt att bearbeta traumat.

– Jag fick bra stöd det första året från andra medlemmar i gruppen. De som har engagerat sig efter den 22 juli har det gått bättre för.

Tillbaka på jobbet

Røyneland valde att återvända till arbetet som it-konsult på halvtid sex månader efter attentaten.

– Jag är en person som behöver struktur i vardagen. För mig var det bättre att vara på jobbet.

Hur mycket hjälp de anhöriga har fått har varierat. Støttegruppen etter 22 juli slåss för att de ska få mer stöd.

– Ansvaret har till stor del lagts på de många kommunerna i Norge, där alla inte har rätt kompetens för traumabehandling, säger Lisbeth Kristine Røyneland.

– Många anhöriga har upplevt att de lämnats vind för våg efter ett år, men terror tar väldigt många år att bearbeta.

Tänker inte på Breivik

Årsdagar av attentatet hör till stunderna då smärtan är som starkast.

– Inför tioårsdagen visste jag att det skulle bli jobbigt. Men det är väldigt viktigt att vi får ut berättelsen så att det inte händer igen, säger hon.

– Direkt efter den 22 juli var det massor med rosor och kärlek men nu ser vi hårdare retorik, mer hat och ökande högerextremism.

Under åren som gått sedan dådet har gärningsmannen blivit ett alltmer sällsynt inslag i norsk media. Lisbeth Kristine Røyneland skänker honom numera sällan en tanke.

– I början hade jag lust att få tag i en pistol och skjuta honom. Jag hatade honom så mycket. Men efter att han dömdes till livstid bestämde jag mig för att få ut honom ur mitt huvud och det har jag klarat ganska bra. Han är bara en liten stackare.