Efter dagar av ihållande regn tittar solen äntligen fram och lyser på försommargrönskan i koloniträdgården vid Lillsjön utanför Stockholm. De svällande pionknopparna utlovar vacker blomsterfägring inom någon vecka och på de yviga hallonbuskarna kan man redan ana karten. De mogna bären kommer att bidra till många goda efterrätter.

– Hallonen är kvar från mammas och pappas tid och här borta har jag vinbär och krusbär som är lika gamla, säger Annel Johansson, 77 år, och pekar på trädgårdslandet bakom den lilla röda stugan.

Hon har tillbringat nästan alla sina somrar här i Iris koloniträdgårdsförening och har många glada minnen från barndomen på 1940- och 1950-talen.

– I grannhuset bodde mina kamrater Anna-Brita och Gudrun. Jag minns hur vi brukade leka och busa här på området. Det var många barn och knappt några bilar.

Huset stod på plats i trädgården 1939, några år innan Annel föddes. Då flyttade hennes föräldrar hela huset för hand från ett intilliggande område.

Hon tog över stugan av föräldrarna på 1970-talet och hennes dotter Sanna har också tillbringat sommarloven här.

Att det är ett hus med lång historia blev Annel varse när hon råkade ut för en vattenskada för några år sedan och tvingades byta golv. I trossbotten hittade hantverkarna gamla tidningar från 1925 som hade använts som isolering när stugan byggdes. Annel har sparat dem som minne.

– Här är Social-Demokraten från 18 oktober 1925. Det passar ju utmärkt med tanke på att stugorna byggdes för arbetarna, säger hon och håller upp ett av de gamla fynden.

De första koloniträdgårdarna i Sverige kom till i slutet av 1800-talet i syfte att ge arbetare och lägre tjänstemän bättre livskvalitet, rekreation och en plats att odla på. Det stämmer in på Annels familj, vars pappa var målare och mamma jobbade på BB.

– De fick tillgång till den här lotten och tyckte det var ett bra sätt att komma ut i det gröna, eftersom vi bodde mitt inne i staden.

I dag är det Annel och hennes hund Etsu som kamperar ihop i stugan om somrarna.

– Jag flyttar ut i april maj, lite beroende på vädret, sedan bor jag mer eller mindre här ända till de stänger av vattnet i början av oktober.

Stugan på 18 kvadratmeter är inredd med en brokig blandning av ärvda prylar, loppisfynd och gåvor. De småblommiga tapeterna är från dottern Sannas flickrum och det blåmönstrade draperiet vid dörren hänger kvar sedan Annels barndom.

På den tiden var det trångt i stugan. Annel bodde här tillsammans med mormor, mamma och pappa. Ibland var även kusinerna på besök och då fick alla tränga ihop sig på madrasser på golvet vid sovdags.

– Men pappa sov på loftet, säger Annel och pekar på en lucka på yttre husgaveln dit hennes pappa klättrade upp varje kväll.

I dag används loftet till förvaring.

Dåtidens vedspis är utbytt mot en elektrisk spis. Men eftersom det varken finns rinnande vatten eller toalett diskas porslinet fortfarande för hand i balja, precis som på mormors tid.

– Jag hämtar vatten i dunkar från en kran på tomten och föreningen har ett gemensamhetshus med toaletter och dusch.

Om nu stugan är minimal så är tomten desto större, åtminstone i proportion till huset. På de 300 kvadratmetrarna påtar Annel i rabatterna, rycker ogräs och njuter av såväl blomsterprakt som skördar.

– Men jag är inte lika duktig på trädgårdsarbete som mamma var, säger hon trots att trädgården vittnar om något annat.

Förutom bärbuskarna finns här både körsbär och rabarber och i pallkragarna odlar Annel olika grönsaker.

– Det brukar bli tomater, sallad, morötter, kryddor och lite annat som jag förgror i krukor hemma och tar med mig hit ut.

Och precis som tanken var när kolonistugorna en gång kom till Sverige så är det just avkopplingen i kombination med trädgårdsarbetet som är det bästa med att bo i den lilla stugan, tycker Annel.

– Det är väldigt skönt att vakna av morgonsolen som lyser in i det lilla köket, men också att jobba i trädgården och ta i med hela kroppen. Det spelar ingen roll om det är lite tungt ibland. För när jag kommer ut hit är det som att jag andas lite lättare.