Kan ledande miljöpartister som låtit sig marineras i den politik som den rödgröna regeringen fört stiga ur marinaden, skaka av sig sörjan och därefter inte bara låta som gröna politiker utan också uppfattas som trovärdiga nog att lita på, att rösta på, att upplevas som något mer än skådespelare utrustade med talepunkter och inövad retorik?

Uppgiften är ohyggligt svår. Politik är ju inte bara sakfrågor, utspel och avsikter – utan också hur det upplevs av dem som med röstsedel i hand avgör valet.

Det som nyss retoriskt presenterats som framgångar i vänskapligt samarbete med det stora partiet ska nu vridas till kritisk analys och opposition. Det krävs mycket för att klara detta. Det krävs en annan framtoning, ett annat ordval och andra argumentationskedjor – ja, det krävs sådant som under många år tycks ha varit bannlyst i det gröna partiet.

Den strategi partiets ledning valde vid insteget i regeringen innebar att språkrören i första, andra och tredje hand skulle agera som språkrör för den löfvenska regeringen. Det genomfördes oerhört konsekvent. Men finns det något mer tragiskt än ett skickligt utförande av en usel strategi?
Det finns flera generationer och mängder med invandrande som aldrig hört ett språkrör tala om sådant som sänkt arbetstid, fredspolitik och globaliseringens baksidor.

Så mycket av den gröna systemkritiken – som var skäl till att bilda Miljöpartiet och ge partiet det ideologiska tillnamnet De gröna – är begravd i en kista. De som försökt plocka upp något därifrån har utmålats som ”plakatpolitiker” och rent av fiender. En del lämnade partiet, en del skapade till och med ett nytt parti – Partiet Vändpunkt.

Båda språkrören – som tydligen vill sitta kvar som språkrör och väl därmed anser sig vara de bästa för att klara hem minst fyra procent i nästan val – har en gigantisk uppgift framför sig. Under en nio månaders graviditet som oppositionspolitiker ska man föda fram trovärdighet inför valspurten i september nästa år.

De hade onekligen haft det lättare om de och övriga statsråd utnyttjat grundlagens rätt att som statsråd meddela avvikande mening i en rad frågor istället för att retoriskt påstå att nästan allt var så bra, så bra … och därmed suddat ut partiets profil till nära nog noll.

Det hade onekligen varit lättare om strategin varit att hålla två bollar i luften – dels sköta det demokratiska hantverket med kompromisser och beslut, dels drivit opinion för det man verkligen vill för att tydliggöra vad grön politik verkligen är. En hel radda av oss som tidigare varit språkrör – bland annat Per Gahrton, Eva Goës, Lotta Hedström och jag – kände oss till slut tvingade att uppmana partiledningen att göra så i en DN-Debattartikel 2016. Vi fick inget svar av partiledningen.

Så situationen för det gröna riksdagspartiet är onekligen allt annat än bekväm. Den obekväma frågan är: kommer de som varit marinerade i det socialdemokratiskt dominerande Rosenbad verkligen att upplevas som trovärdiga i sin nya roll?