Fairtrade-märkningen ska lova att arbetarna som har framställt varan har goda arbetsvillkor – men för 80 procent av innehållet gäller inte det kravet. Krav-märkningen ska vara bra för djuren och miljön, men tillåter resurskrävande djurhållning. Två exempel på gröntvätt, skriver Miranda Bakos i sin debattartikel.
DEBATT Jag har nyligen bekantat mig med ordet gröntvätt. Detta är ett mycket modernt och användbart ord som speglar samtidens agenda för en hållbarare framtid genom ett kritiskt öga.
Det har fortfarande väldigt svag genomslagskraft och saknar en liten bit av det hån och alla de sammanlagda skällsord jag har lust att dänga i huvudet på verkställande ordningsmän av samhället (a.k.a politiker, domstolar, företagstoppar med flera).
Ordet gröntvätt är kritiskt mot de företag som påstår sig arbeta till 100 procent med att ställa om världens produktionslinjer till fördel för miljön, men bara gör det där det syns. Som en liten jämförelse kan vi ta de samtida livsmedelsstämplarna för att visa hur jag menar:
Exempel 1: Fairtrade – ett företag som vill föra fram produkter där markarbetarna (kaffebönsplockarna, kakaobönsplockarna, råsockerhuggarna med flera) ska få vad vi har som lägsta standard i Europa gällande löner och arbetsvillkor. Fairtrade skriver även på sin hemsida att för att de ska sätta stämpeln på en produkt måste minst 20 procent av innehållet vara producerat enligt denna standard. Det är en femtedel, inte ens hälften och absolut inte hela produkten.
Exempel 2: Detsamma gäller den svenska Krav-märkningen, där Krav själva anser att en märkning av en industrialiserad animalisk produkt förtjänar att kallas certificierad för att fodret till djuren är ekologiskt producerat, och kringgår således hela tänket för en globalt hållbar produkt.
Låt mig förklara närmare: animaliska livsmedelsprodukter är extremt resursslukande för hela planeten oavsett var de produceras i världen och vilket foder djuren matas med (den här utfodringen vill jag kalla för en tidsbegränsad livsuppehållande åtgärd). Produktionen av animalier kan bara åstadkommas om vi avsätter en väldigt stor del mark till odling av djurens foder. Detta är på inget sätt en hållbar eller ekologisk lösning, eftersom den avsätter så stor del av jordens areal.
Redan i dag finns det cirka 200 gigaton mer materia, skapad av människan, än all sammanräknad biomassa på jorden. Plasten vi har producerat överväger redan det råa naturmaterialet vi har att tillgå och den uppodlade ytan är större än de naturligt utbredda skogsmarkerna. Varenda vettig person borde här redan förstå att detta inte kan fortgå hur många politiska klimatkrismöten vi än har.
Men många av de här vettiga personerna konsumerar också varor, märkta med de samvetsförvillande etikmärkningarna som marknaden har uppfunnit – inte utav nöd utan av ren vinning – gröntvätten.
Vad jag föreslår i min utopiska framtidsbild är en total omställning, som jag redan 2009 skrev en uppsats om när jag studerade till kock: att vi i Norden väljer bort vissa varor som tvunget måste transporteras över ett halvt jordklot och minst två världshav och att de i till exempel Australien väljer bort att importera varor härifrån. Ett utbyte som måste upphöra.
”Men det är ju billigare där”. En av de myter som bidrar ytterligare till illusionen är att man ”tjänar” på att köpa något som producerats längre bort. Det här är vanligt förekommande hos nätshopparen och globetrottern som mer än gärna visar upp lokalproducerade jeans från Xinjang på sin ”show and tell” efter hemkomst.
Till en bråkdel av priset får du nu syntetblandad denim istället för svenskproducerat skräddarsytt linne. Har du någonsin funderat över varför? Varför standarden ser ut som den gör på olika platser i världen. Varför värdet på en plats är mindre än på en annan.
Det beror helt på hur en konsumentbaserad tillväxt värdesätter produkter. Ökar efterfrågan på något så stiger värdet, det har vi vetat sedan länge. Men vi verkar också ha glömt bort hur värdesättningen påverkar marknaden och kvalitén på produkten.
Nåja, gröntvätt var det visst.
Ja, för att komma till något slags kontenta här önskar jag utopiskt, men hoppas realistiskt, att en resursbaserad ekonomi kan införas på så pass lokal nivå att vi inte längre har behov av tjugotalet olika transportfirmor utan kan hållas med en, att vi har vårt lokala nätverk väl utvecklat (vet ni, det går alldeles utmärkt att utveckla lokala nätverk med modern teknologi), att vi har en helt lokal livsmedelshållning, att vi har hemproducerad el till var och en, att vi kanske nöjer oss med att skala ner på animalierna så vi bara käkar kött till storhelgerna och inte smäller i oss trehundragramsbiffar i personalmatsalen (portionsmängden har ökat med 60 procent sedan 40-talet), djuren får beta i skogsmark och nödvändigt växelbruk uppmuntras.
Jag har säkert glömt några parametrar och inte ens nuddat vid bränslefrågan, men ett fordon per hushåll är tillräckligt när kollektivtrafiken väl fungerar. Chaufförerna finns ju redan i transportsektorn, fast de får byta ut paket mot personer – om man nu tvunget måste interagera öga mot öga och inte har behållning av skärmar, kameror och interaktivitet.
Solen lyser i dag på ladutaket hemma, som fortfarande saknar solpaneler, jag skäms lite svensk-lagom men går ändå ut på promenad. Klart slut!
