Sedan i måndags måste kaféer och restauranger stänga halv nio på kvällen med eller utan alkohol och restauranger i köpcenter kommer bara få servera en i taget. Vi är mitt i en vaccinationsprocess där de flesta av dem som är allra allra mest utsatta faktiskt fått vaccin, i Sverige alltså (i andra delar världen ser det ut så här).

Men samtidigt är varje beslut som kommer ett beslut om hårdare restriktioner. Lagarna för att kunna stänga ner stora delar av samhället finns på plats, förordningar för att det ska gå lätt och smidigt förbereds och retoriken skruvas återigen upp. Det finns egentligen ingenstans att vända sig för den som är skeptisk till det här, för de motröster som hörs tycker nästan uteslutande att vi borde stänga ner mer, tidigare, att vi borde ta i hårdare.

Jag stöter på en bekant som egentligen skulle jobba i Storbritannien nu, men han konstaterar med ett snett leende att antingen åker han tillbaka dit, till deras lockdown, och tar livet av sig, eller så jobbar han vidare på distans härifrån.

Att självmordstankarna ökade under deras första lockdown har vi hört, hur det är med självmordstankar nu vet jag inte, men mitt i deras andra lockdown hade var tredje tonåring svårt att sova på nätterna och var fjärde kände sig orolig varje dag. Likadant rapporterar Kaiser Family Foundation att 40 procent av de vuxna tillfrågade i USA visade tecken på ångest och depression, jämfört med 11 procent året innan. Bland unga vuxna var det hela 56 procent. Liknande artiklar finns från Sverige, även om det är svårt att veta hur representativt underlaget är ser man tydligt att den psykiska ohälsan hos dem som svarat ökat under året.

Bilden är inte entydig, det finns tidiga rapporter om att färre valde att ta sitt liv under första halvan av förra året, samtidigt som det kommer rapporter om att japanska kvinnor i högre utsträckning begick självmord under hösten.

Men ju längre tiden går desto svårare är det att bita ihop, att hålla ut. Allt fler råkar illa ut av att jobba hemifrån varje dag, eller inte jobba. Och ju striktare regeringen talar, desto striktare kommer några av oss agera, isolera sig mer, avstå från sociala kontakter som de verkligen skulle behöva för att må bättre.  Fler riskerar att stanna hemma i en destruktiv hemmiljö, stanna i en destruktiv relation. Våldet i hemmet har ökat i världen, i vissa länder är det upp till fem gånger fler än vanligt som ringer till stödlinjer.

Men i det urbana USA, som kanske mer påminner mer om våra förhållanden, ökade dessa samtal med ”bara” över 7 procent i början av pandemin i fjol. Men det handlar inte bara om dem som blir slagna eller utnyttjade. Det finns också deprimerade som väljer att inte gå utanför dörren, för kanske är det lite irritation i halsen, det man känner på morgonen? Vem vet att den är frisk, egentligen? Frågor som vi alla brottas med, men som för den som behöver komma ut blir så mycket mycket viktigare.

Att vi också måste bry oss om konsekvenserna på den psykiska ohälsan vet Folkhälsomyndigheten redan, de har till och med en sida där de tar upp frågan, och i måndags rapporterade Studio ett om att Folkhälsomyndigheten vill återöppna den nationella stödlinjen för personer med psykisk ohälsa. Lite då och då sammanställer också länsstyrelserna information om hur det ser ut i landet. Senast i oktober, där man inte såg någon tydlig ökning av våld i hemmet, åtminstone inte i 12 av de inrapporterade länen.

Men sen oktober har retoriken skruvats upp, gång efter annan, och nu under början av året har lagarna blivit hårdare. När ministrarna i regeringen skäller på befolkningen, en absurditet i sig i en demokrati, är det de som mår sämst som tar åt sig som mest. Det är de som tänker ”Kanske borde jag ha gjort mer?” fast de egentligen inte orkar.

När man vet hur många som mår dåligt är det kanske inte speciellt svårt att förstå den oproportionerliga ilskan mot dem som åker till skidbackar. När man mår dåligt är det sällan man har som bäst förmåga att förstå och acceptera andra. Men jag önskar att förståelsen ändå letar sig in, att det inte gick en presskonferens med en enda minister utan att den också tog upp det här. Att de varje gång de sa att man måste göra allt man kan, inte söka ursäkter, att det måste finnas en förståelse för att den som mår riktigt dåligt inte kan följa rekommendationerna på samma sätt som vi andra. Att deras liv och mående inte är mindre värda.