Jag är uppvuxen på gränsen till skogen. I Skinnskatteberg, ett brukssamhälle i Bergslagen. Några tusen invånare. Men inte är jag uppvuxen på landet. Jag hade kompisar som bodde på bondgårdar. Det låg en några hundra meter från huset jag bodde i. Men jag växte upp i precis samma värld som mina nya vänner i industristaden Västerås dit jag flyttade för att gå på gymnasiet.
Många upplever att världen är lite för liten i Skinnsberg. De ger sig i väg, som jag. Men många blir också kvar och många kommer tillbaka. Det är ett fenomen i många gamla bruksorter. De var på väg att utplånas ett tag, men studsade tillbaka efter bruksdöden. Människor vill leva där. Den stora världen är inte alltid att föredra och bara för att en värld är lite liten betyder det inte att man behöver sakna en massa saker. I synnerhet inte i dag.
Det finns en föreställning att det är på såna ställen som fascismen frodas. Men jag hade knappt träffat en moderat innan jag lämnade byn. Liberaler fanns knappt. En sur gubbe, typ. Sossarna regerade på egen hand under hela min uppväxt. Hade egen majoritet. Folk var inte reaktionära, inte fascister.
Och tiderna var ofta hårda. Ekonomiskt och socialt. Men eftersom det var ännu tuffare i Finland flyttade många därifrån till bruksorter i Sverige. En tredjedel av Skinnskattebergs invånare hade rötter i Finland på min tid. Jag hade kompisar med helt svenska föräldrar som pratade flytande finska efter att ha lärt sig det i leken med våra finska kompisar.
Det talades finska överallt. Jag är så inkörd på finsk kultur att det fortfarande kan kännas lite konstigt att det inte talas finska mer på gator och torg på andra ställen. Min finska är kass, men Finland är som ett andra hem för mig. Jag har arbetat med finska teaterregissörer i Sverige, har rest och jobbat en hel del i Finland och en av mina söner är på grund av slumpens skördar till och med född som finsk medborgare.
Det är ungefär det som händer i mångkulturella sammanhang. Inte att folk blir fascister. En del kanske blir det, men det har inget med den etniska sammansättningen på plats att göra. Tvärtom. Det är de som inte bor där som blir nazister. Det är gnällspikar som inte bor där som reagerar med rädsla inför något okänt som sedan lockas av locktonerna från ideologiserad självömkan på högerkanten.
Det finns en myt om att just ställen som Skinnsberg är grogrund för fascism. Men det är inte sant. Den som kollar in det senaste valresultatet i Skinnskattebergs kommun kommer att upptäcka att det är typ som i landet som helhet. Sossarna är starkare än på riksplanet, men annars är det marginella skillnader. Två av tio skinnsbergare röstar på SD. Nitton procent för att vara noga. Där finns inte fler fascister än någon annanstans.
Föreställningen säger att landsbygdsbefolkning är mer konservativ än andra. Att de som bor på landet är bonniga och inte vill ha förändring och ogillar människor från andra ställen. Lite är det så, men det är skillnad på att vara lite förändringsobenägen, lite blyg, och att vara fullblodsrasist. Det är skillnad på att vara fascist och att vara lite orolig inför främlingar. De känslorna kan lika gärna leda någon annanstans. Till att vilja läsa antropologi och bli tokvänster, som hos mig. Eller till att bli fackordförande och sossekarriärist som en och annan vän. Eller bara till att bo kvar och strunta högaktningsfullt i politiken.
Långt från städerna. I samhällen som lever på en annan teknologisk och ekonomisk nivå än resten av landet. I byar där det saknas el och rinnande vatten. Där kan man hitta konservativa föreställningar. Och på de stora godsen kan man hitta rena reaktionära typer. Men annars är det en falsk föreställning.
Fascismen växer inte upp ur den svenska myllan. Den har överhuvudtaget ingenting med vår mylla att göra. Den är en invasiv art som lyckats hitta sätt att reproducera sig här. Dess tankemönster är så främmande för vår kultur att det är konstigt att de tagit sig in i den, det har krävts en massa fixande för att göra budskapet smakligt för tillräckligt många. Och resten av oss äcklas fortfarande.
Det som har hänt på några orter är att SD lyckats ta makten, men inte för att det gått en massa svennar där och bara väntat på dem i decennier. Dessa svennar har röstat på andra partier innan SD och kanske har de gnällt lite ibland om invandrare och homosexuella, men de som är ansvariga för förändringen är helt andra krafter än folkliga.
Det är människor med akademisk bakgrund, ofta ur medelklassen eller borgerligheten som ofta till och med inte kommer från orten som är ansvariga. Det är medvetna kraftsamlingar finansierade av grupper som är allt annat än folkets vänner. Tvärtom. De föraktar vanligt folk. De ogillar folklighet. För folkligheten är inte fascistisk. Den är bara.
Men ändå tror många att det är där som den stora politiska omvälvningen skedde. Att det var på ställen som Skinnskatteberg som det hela utspelar sig. Och det är farligt. Genom att dela den verklighetsuppfattningen legitimerar man bakvägen SD-logiken. Genom att misstänkliggöra det folkliga säger man att extremhögermänniskorna har rätt. Det där bonniga, lantliga är skumt och är en del av det vi motarbetar.
Men fascismen är en produkt av industrisamhället. Det är ett tankesystem som kommer från grupper som längtar tillbaka till ett samhällssystem som inte ens har funnits. En borgerlighet långt från folket reagerade inför en orolig värld med att förvrida den egna kulturens värderingar till ett system av hat som i slutändan riktades mot alla, inklusive det egna folket.
När en SD-politiker nyss sa att det måste bli mindre lukrativt och trivsamt att bo i Sverige, kan man tro att det bara handlade om invandrare, men det handlade om alla som bor här. Fascister gillar inte ens sig själva. Och svensk kultur gillar de verkligen inte. I alla fall inte som den ser ut i verkligheten.
Fascismen är en våt dröm som till och med de som tror på den ofta vet är falsk. Det fascistiska lyckoriket är ett löfte, en utopi, och det vet till och med Jimmie Åkesson. Genom att blanda samman vårt eget ursprung med hans obehagliga version av svenskhet går vi hans ärenden. Genom att misstänkliggöra de människor som jag gick på lekis med, spelade punk med eller var kär i spelar vi med i en lögn som i sig gjort SD:s framgång möjlig.
Jag är inte bättre än någon annan på det här. Inte ens jag tänker främst på mig själv, eller en massa andra som jag, när jag tänker på små bruksorter. Jag tänker inte på snubbar jag känner som kommer från liknande miljöer och också självklart är feminister och antirasister med starka radikala politiska böjelser. Trots att jag verkligen kan den där miljön går också jag omkring med fördomar om i förlängningen mig själv.
Och mig kan man anklaga för mycket, men inte bristande radikalitet.
Videkissar.
Plastsnusdosor.
