Majoriteten av alla okastrerade handjur, det vill säga tjurar, från svenska mjölkgårdar lever sina liv i stall, medan tjurar av köttras får beta första sommaren som kalvar.

Totalt sett föds nära hälften av tjurarna upp i stall och varje år slaktas cirka 110 000 tjurar som inte fått beta alls. Det visar en ny rapport som forskare på Sveriges lantbruksuniversitet tagit fram på uppdrag av Världsnaturfonden (WWF).

Beteskrav gäller inte tjurar

Enligt rapporten kommer 25 procent av allt svenskt nötkött från djur som aldrig fått beta.

– Sammantaget blir djurvälfärden bättre på bete, så det är väldigt olyckligt att en så stor andel av tjurarna hålls i stallmiljö. Genom att släppa ut dem på bete, som stutar, kan vi också sköta mer naturbetesmarker vilket är helt avgörande för många blommor, vildbin och fåglar, säger Jenny Jewert, jordbruksexpert på WWF.

Enligt svensk djurskyddsförordning ska nötkreatur äldre än sex månader släppas ut på bete sommartid. Bestämmelserna gäller dock inte för tjurar, som får hållas inomhus. Kastrerade handjur, så kallade stutar, inkluderas dock i beteskravet.

– Vi har möjlighet att skriva föreskrifter och har exempelvis föreskrivit hur många dygn som djur ska hållas på bete. Men just när det gäller bete för tjurar då kan vi inte föreskriva någonting för det regleras i de grundläggande bestämmelserna i djurskyddsförordningen, säger Annika Hultgren, djurskyddshandläggare på Jordbruksverket.

Anses vara säkerhetsrisk

En av orsakerna till att få tjurar betar är att okastrerade ungtjurar anses vara en säkerhetsrisk för både djurhållare och för friluftsliv.

– En anledning till att lantbrukarna har tjurar inomhus är förstås också att det är mer lönsamt. Tjurarna växer snabbare och de blir färdiga för slakt tidigare, säger Jenny Jewert.

Enligt Jordbruksverket kan det också vara svårt att ha tjurar på bete om det finns brunstiga kvigor eller kor i närheten. Då kan de försöka bryta sig ut och det kan leda till oönskade betäckningar. Att hålla dem inomhus kan därför ha praktiska fördelar.

– Det är lättare att få den önskade tillväxten för att man har kontroll på utfodringen. Sedan är det lättare och därmed säkrare att hantera djuren och ha tillsyn över dem, säger Annika Hultgren.

"Ett naturligt beteende"

Enligt Jordbruksverket finns även en rad fördelar för nötkreatur som släpps ut, däribland bättre klövhälsa, större rörelsefrihet, naturligt ljus och möjlighet att utöva beteenden som djuren är starkt motiverade att utföra, till exempel att beta.

Jenny Jewert på WWF berättar att nötkreatur normalt sett kan beta tio–tolv timmar per dygn.

– Idisslare som inte får beta har större risk att utveckla stereotypa beteenden som tungrullning, då de rullar tungan ute i luften och låtsas beta för att de är uttråkade, säger Jenny Jewert och fortsätter:

– Man har också sett att den sociala interaktionen inom flocken fungerar bättre på bete. Tjurar kan bli ganska aggressiva mot varandra i en stallmiljö.

Konsekvenser för naturbetesmarker

Betande djur bidrar också till att hålla landskapen öppna och till skötseln av de artrika naturbetesmarkerna, vars ytor i dag beräknas till cirka 450 000 hektar. Enligt rapporten skulle ytorna för naturbetesmarker som sköts kunna öka med minst 50 procent om de stallade tjurarna kastreras till stutar och får beta.

WWF vill därför se förändringar i jordbrukspolitiken som gör att fler stutar kommer ut på naturbetesmarker. Man föreslår till exempel att nötkreatursstödet bara ska betalas ut för djur som fått beta, det vill säga kvigor, kor och stutar, samt att miljöersättningarna för att sköta naturbetesmarker ska höjas kraftigt.

– Om vi inte får ut dem på bete får det jättestora konsekvenser för den biologiska mångfalden. Vi har bara fem procent av naturbetesmarkerna kvar och 1 400 arter hotas av igenväxning. Lyckas vi inte ställa om till en mer naturbetesbaserad uppfödning riskerar vi att tappa ännu fler arter, säger Jenny Jewert.