Med 54 procent av MP-kongressens ombud bakom sig valdes Märta Stenevi till nytt kvinnligt språkrör. Förhoppningarna är stora, om en ska tolka Märta Stenevis stödtrupper. Själv berättade hon efter valet i Agenda att hon hoppas få högre förtroendesiffror än Maria Wetterstrand hade. Vilket skulle göra henne till den ”partiledare” som väljarna har mest förtroende för av alla. Självförtroendet tycks grandiost.

Det nya språkrörets ambition är att ”bredda partiet”. Vilket i debatten har ställts mot att ”fokusera på klimatfrågan”. Surret kring detta ter sig lite märkligt i ett partihistoriskt perspektiv. Miljöpartiet har aldrig varit ett enfrågeparti eller ett ensidigt miljöparti.

Redan inför bildandet skrev partiets initiativtagare Per Gahrton i sin bok Det behövs ett framtidsparti att ”det måste handla om ett allmänt samhällsparti”. För att betona helhetsperspektivet och den ideologiska basen beslöts att Miljöpartiet efter några år fick tillnamnet De gröna. Syftande på grunder i det som utvecklades till grön ideologi med begrepp som självtillit, solidaritet och deltagande demokrati. Med fredspolitik ställd mot militär upprustning. Och livskvalitet ställt mot jakten på evig ekonomisk och materiell tillväxt. Allt inom de ekologiska ramarna och med rättfärdig fördelning.

Som kuriosa kan nämnas att inför det första valet 1982 samlades partiets förtroenderåd för att besluta om handlingsprogram som arbetsgrupper utarbetat. Det var mängder med handlingsprogram. Under mötet kom vi på att ett allmänt miljöprogram saknades … det skrevs snabbt ihop, kompetensen fanns, så det var inte några större problem.

Talet om att partiet ska ”breddas” handlar nog snarast om att språkrören ska berätta vad partiet vill, inte bara vara megafoner åt regeringen. Ska Märta Stenevi också bli statsråd, vilket hon vill bli, så krävs att hon då bryter mot den heliga sosseregeln att statsråd ska tala för regeringens politik.

Under regeringsåren har språkrören tvingats/valt att i första, andra och tredje hand vara språkrör för regeringen. Vilket medfört att flera generationer och mängder med invandrande aldrig hört ett grönt språkrör berätta vad Miljöpartiet vill. Kan Stenevi bryta mot Löfvens regel så är det berömvärt.

Nu räcker det inte att ”bredda”. Det behövs fördjupning. För att åter våga bli det systemkritiska parti som var meningen. Därför hade det varit fint om det nya språkröret vågat – när nu tillfälle gavs i teve, radio och tidningsintervjuer – att ge sig på arbetslinjen, idén om den eviga ekonomiska tillväxten, den militära upprustningen och det allt mer bisarra trygghetssystem som kräver alltmer kontroll, övervakning och byråkrat.

Det hade varit fint att höra om sänkt arbetstid, basinkomst, fredspolitik och reformerat skattesystem med ett rejält tilltaget grundavdrag. Tillfällen fanns i de direktsända radio-och teveintervjuerna. Om vilja finns. Men kanske är strategin en annan.