Vad är egentligen en demokrati? Mer än till ordet. Chile och Guatemala är demokratier enligt vårt sätt att se det. Kuba inte. Självklarheter? Kanske det …

För ett par veckor sedan var det val i Chile, och med tanke på att en Pinochetbeundrare fick flest röster i den första omgången, kan det vara värt att fundera en stund över begreppet demokrati och vilket innehåll som är nödvändigt för att det land som vi kallar demokrati också verkligen är det.

Hösten 1989 befann jag mig i den chilenska huvudstaden Santiago. Då pågick den första presidentvalskampanjen efter militärkuppen som, med benäget understöd från USA, förde Augusto Pinochet till makten 1973.

Aldrig har jag mött större hopp. Aldrig har jag tydligare förstått innebörden i ordet ”äntligen”.
”Gana la gente, Aylwin presidente”, ropades det på gator och torg och han vann. En diktatur var över och med kristdemokraten Patricio Aylwin var Chile åter en demokrati. Nu väntade rättvisa, utveckling och – inte minst – sanningen om de förbrytelser som begåtts under de 16 mörka åren.

30 år senare, 2019, blockerar demonstranter infarterna till den chilenska huvudstaden. I Valparaíso är det samma sak. På gator och torg sprids åter tårgasen.

Det har inte blivit som man tänkt.

Visst hålls det val som utlovats. Det politiska våldet är inte som förr och en del av brotten mot de mänskliga rättigheterna har avslöjats och somliga utövare har dömts.

Men orättvisorna består. Chile är, trots sina ekonomiska framgångar, ett av de mest ojämlika länderna i världen och inte ens vattnet har klarat sig undan privatiseringarna.

Ytterligare två år går. Nu är det val igen och något förenklat kan man säga att den ”mitt” som styrt landet i drygt tre decennier har ersatts av ett vänster- och ett högeralternativ.

Utvecklingen är klassisk när orättvisor leder till oro och en del av befolkningen är missnöjda med att de inte får del av den framgångsrika ekonomin och den andra tycker det är hemskt att ordningsmakten inte klarar av varken den vanliga kriminaliteten eller protesterna mot det ekonomiska etablissemanget.

För en utomstående är det mest förvånande att högerkandidaten (Partido Republicano) José Antonio Kast får flest röster – närmare en tredjedel – i den första valomgången, medan framgångarna för vänsterns Gabriel Boric känns som en logisk följd av de senaste årens protester.

Det är också dessa två kandidater som går vidare till den andra omgången den 19 december, då det avgörs vilken framtid det chilenska folket går till mötes.

Efter mitt andra besök i Chile, 1990, satt jag på flyget hem bredvid en tjej som blev mamma vid 15 års ålder. Hennes pojkvän hade lurat i henne att man inte kunde bli gravid den första gången man låg med varandra, vilket var lätt gjort eftersom det var förbjudet med sexualundervisning i de chilenska skolorna.

Nu kan Chile med Kast få en president som, i samma moralistiska anda, inte ens vill tillåta att våldtagna kvinnor får genomföra en abort. Den katolska kyrkan jublar förstås och detsamma gör alla motståndare till invandring när de hör samme Kast, kanske inspirerad av Donald Trump, förespråka att man bygger ett hinder vid gränsen mot Peru i norr så att inga flyktingar från Venezuela och andra länder tar sig in i Chile illegalt.

Lägg därtill en fortsatt vurm för privatiseringar, måttligt intresse för naturhänsyn och uttalanden om att det daltats för mycket med mapuches, urbefolkningen i söder och man riktigt känner Pinochets agenda åter sväva över Chile.

2005, när jag skrev min bok om Guatemala, intervjuade jag den svenske ambassadören i landet, som då var Maria Leissner. Hon berättade att utan de kubanska läkarna skulle det inte ha funnits någon sjukvård på den guatemalanska landsbygden.

I samma Kuba, för att återknyta till den utveckling som eventuellt väntar Chile, är det tillåtet med abort.

Med valet i Chile är det synnerligen intressant att fundera över begreppet demokrati. I Kuba, som är en diktatur, finns det en del rättigheter som borde vara givna i samtliga demokratier, medan det i demokratier som Chile och, än tydligare, Guatemala är precis tvärtom.

Är det så att det är dags att börja ställa högre krav på de stater som vill kalla sig demokratier? Eller behövs det nya begrepp som inte utgår från USA:s och Europas sätt att tolka världen?

För det kan väl ändå inte vara så att vi bara ska rycka på axlarna och fortsätta att leva i den värld som är en blandning av Orwells Djurfarmen där alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra och det antika Grekland, där demokratin en gång uppstod och var något som bara angick fria män.