Konservativa, socialister, liberaler – alla dessa ideologier handlar om relationer mellan människor. Men i ett djurrättsligt perspektiv är det hugget som stucket, för alla sätter de människans rätt till liv framför de andra djurens, skriver Pelle Strindlund.
DEBATT I läroböcker skildras konservatism, liberalism och socialism som positioner längs en skala, från traditionalism till radikalism. Vi ser ideologierna som rivaler med skilda samhällsvisioner. Men det är för att vi anlägger ett människoperspektiv.
Djur uppföds och slaktas i svindlande stora mängder, i vårt land exempelvis cirka 100 miljoner kycklingar och 2,6 miljoner grisar årligen. Fiskarna som slits upp ur haven är så många att ingen statistik finns över antalet individer. Med slakterierna eller industritrålarna som utsiktspunkt framträder ideologierna inte som olika läror. De står enade. Samfällt hävdar de människans rätt att bruka våld mot andra varelser.
I relation till djuren blir de som annars är motståndare till meningsfränder.
För Jimmie Åkesson är det traditionen som rättfärdigar bruket att äta kött: ”Det har vi gjort i alla tider så vitt jag känner till” (SR:s Christer 24/9 2009). Jonas Gardell har profilerat sig som en hård kritiker av Åkesson men de äter samma köttgryta med identiska argument. När Gardell motiverar animaliska matvanor heter det: ”Vi har ätit kött i väldigt många generationer” (Christer 26/3 2013).
Både till höger och vänster nedvärderas djur med hänvisning till begrepp som människovärde och humanism, ”en livsåskådning som utgår från det rent mänskliga och de mänskliga intressena” (Svenska Akademiens ordbok).
Karin Pettersson, tidigare Socialdemokraternas kommunikationschef, i dag Aftonbladets kulturchef, har försvarat sedvanan att döda och äta djur med att ”människovärdet är viktigare än djurens rätt” (Christer 22/2 2011). Vi anses så ofantligt mycket mer värda än djuren att våra önskemål om vissa smaksensationer väger tyngre än deras behov att skonas från det lidande som är ofrånkomligt i storskalig köttproduktion.
Mattias Svensson är ledarskribent på Dagens Nyheter och författare till boken Miljöpolitik för moderater (2015). Där betecknas liberalismen som ”en ideologi som bygger på det privata ägandet och människors relationer till andra människor”. När Svensson diskuterar om det är i sin ordning att genom utsläpp döda livet på havets botten är hans utgångspunkt följaktligen inte relationen till havets invånare utan vad han kallar ”en rent humanistisk omsorg”. Vi bör låta bli att förgifta fiskarna, men inte för skadan det orsakar dem, utan av hänsyn till människor som äter dem.
De politiska ideologierna behöver reformera sin syn på djur. Det krävs nytolkningar av gamla begrepp, liksom nya ord som fångar moderna insikter.
”Traditionen” kan tolkas till djurens fördel. Vad är det ”vi gjort i alla tider”? Avstått från att skada djur för triviala syften. Våra förfäder och förmödrar må ha behövt näringen i köttet. Det gäller inte oss i dag. Kött innebär per definition onödigt lidande och dödande.
Istället för att använda ”människovärde” som ett vapen mot djuren kan vi tala om vårt gemensamma ”varelsevärde”. Alla som lever på denna planet äger ett okränkbart ”jordingvärde”.
”Humanismen” kan uppträda som inskränkt artegoism. Men många av oss förknippar ordet med fördomsfrihet och medkänsla, och vill ogärna skrota det. Kanske kan vi tala om ”inkluderande humanism” eller ”vidgad humanism”, en som sträcker sig bortom människocentreringen och istället mer vidsynt beaktar alla kännande varelsers intressen.
Då minskar vi inte bara det meningslösa dödandet och lidandet i världen utan befriar oss själva från den genanta situationen att vi och våra politiska ideologier gör gemensam sak mot dem som inte kan försvara sig, djuren.
