Jag är inte speciellt sportintresserad, det ska medges. Faktum är att jag nog kan rabbla tusen saker jag hellre gör än att bänka mig framför tv:n när större sportevenemang skall genomföras. Eller med andra ord: Jag skiter egentligen fullständigt i OS.

Vad jag skiter lite mindre i är, som ni kanske redan märkt, transpersoners rättigheter. Därför har jag ändå följt debatten kring Laurel Hubbard och OS. Nu drar den igång igen när det är dags för kvinnornas tyngdlyftning att ta plats.

Jag hävdar inte att det är en enkel fråga hur gränserna för testosteronnivåer ska dras, hur vi ska göra inkludering för transpersoner på bästa sätt eller hur vi överhuvudtaget ska göra indelningar i sport mest rättvist (för dagens strikta könsuppdelning är inte nödvändigtvis den bästa för alla sporter där det ändå förekommer). Däremot tycker jag inte det borde vara så svårt att åtminstone diskutera det hela med någon form av grundläggande respekt för transpersoners existens, mående och personliga integritet. Men tydligen har jag fel.

I en ledare från 1 augusti skriver Kajsa Ekis Ekman ännu en gång om transpersoner. Hon har redan ägnat en hel bok åt att i princip slå fast att transpersoners mående, identitet och verklighet är något vi kan, och bör, skita i. Så jag blir inte förvånad över att hon genomgående fortsätter att kalla transkvinnor för män. Hon är i alla fall konsekvent.

Det mest intressanta i hennes ledare är inte de tröttsamma argumenten om kvinnors totala chanslöshet mot män, utelämnandet av att forskning visat att behandling med testosteronhämmare minskar både muskel- och skelettmassa och att det är tydligt att transkvinnor som får hormonbehandling inte presterar ens i närheten av de nivåer de gjorde som män (vilket gör deras eventuella resultat som män helt ointressanta). Inte heller är det intressant att hon ignorerar både framgångsrika transmän och ickebinära. Nej, det spännande är att hon i slutet lite snabbt nämner två andra transkvinnor som också tävlar i världseliten och ska delta i OS, men inom skytte och BMX. Utan att ta med något om hur de ser ut.

För när det gäller Hubbard har det hela tiden varit fokus på att hon är muskulös, ”manhaftig” och kraftig. Det väljs ständigt bilder där hon ser så maskulin och grov ut som möjligt. Vad gäller de två andra atleterna är det dock skillnad. För de är båda väldigt smala och finlemmade. Sök själv på Stephanie Barrett och Chelsea Wolfe. Dessa passar helt enkelt dåligt in i det narrativ som nu försöks målas upp av hur grova starka män tar på sig lite läppstift och sen kräver att få tävla som kvinnor och direkt slår ut allt motstånd.

Att det redan gått 17 år sedan transpersoner fick okej för att tävla i OS utan att vi fått någon anstormning av transkvinnor som snor åt sig alla guld kan vi ju också fundera lite kring. Jag kan heller inte låta bli att fnissa till lite över hur Ekis tummar på sanningen för att driva sin tes i mål. I slutet av sin text påstår hon nämligen att IOK är för upptagna med att tvinga kvinnliga beachhandbollspelare att tävla i bikini för att ha tid att tänka på vad transkvinnor betyder för kvinnligt idrottande. Bara det att det var EHF som la sig i där, då det gällde spelande i EM, inte OS..