DEBATT DN:s berömvärda artikelserie 20–23 juli 2021 avslöjar obarmhärtigt stora brister i Sveriges klimatarbete, både vad gäller mål och ambition. Det finns goda skäl att belysa detta ämne ytterligare.
Allt arbete med klimatomställningen världen över styrs av FN genom det på vetenskap välgrundade dokument som kallas Parisavtalet och som undertecknades 2015 av nästan alla Jordens stater – inklusive Sverige.
Detta dokument är klart som kristall vad gäller målsättningen att hålla den globala uppvärmningen nere på en acceptabel nivå:
Utsläppen av växthusgaser måste minskas till nära noll 2050 och vara halverade 2030. Och det ska ske under beaktande av global rättvisa i den meningen att den som orsakar mest utsläpp också ska minska mest.
Varför Sverige – vid antagandet av en ny klimatlag 2017 – inte rakt av kopierade Parisavtalets klimatmål är en gåta; vi var ju redan uppbundna av detta avtal och bläcket från undertecknandet hade knappt hunnit torka.
Istället tillsatte regeringen en miljömålsberedning, som efter stor vånda lyckades koka ihop en soppa bestående av ett slutmål – inga nettoutsläpp av växthusgaser 2045 – kryddat med ett antal åtgärder med negativa utsläpp.
De senare är tänkta att kompensera för en viss del av de territoriella utsläppen och för alla utrikes utsläpp orsakade av svensk konsumtion. Vid en närmare avsmakning av soppan visar det sig, att den helt dominanta åtgärdskryddan består av en internationellt utdömd klimatåtgärd, nämligen den att med kalhyggesbruk tro sig upprätthålla skogens kapacitet att hållbart lagra koldioxid – oavsett med vilken hastighet avhuggningen sker; med andra ord tron på att den svenska skogen är villkorslöst förnybar.
Det är svårt att se hur någon kock kan vara stolt över tillagningen av en sådan falskkryddad spiksoppa. Ledamöterna i Sveriges regering och riksdag svalde dock den beska soppan och var eniga om att den smakade bra.
Sveriges miljömål utgörs av en vilseledande hägring, något som aldrig någonsin kan uppnås. Övertron på en svensk förnybar skog har osynliggjort en del reella inrikes utsläpp. Och – i strid med Parisavtalets globala rättviseperspektiv – utsläpp orsakade av konsumtion av importerade varor har lämpats över på andra att ta hand om. Netto noll är långt borta.
Nu behöver det inte betyda katastrof att söka sig fram med en hägring som målbild. Till syvende och sist är det ju bara de faktiskt vidtagna åtgärderna som betyder något. Dock är risken att hamna fel överhängande. Så den stora frågan är om Sverige har gått vilse i klimatomställningen.
