Frihetlig. Det är ett ord som blev populärt för något decennium sen. Då började till och med smygnassar kalla sig för det. Det är inte min sak att bestämma vad folk kallar sin ideologi, men för mig är frihetlighet en alldeles specifik idéströmning till vänster. Typ anarkister och såna som jag, frihetliga socialister. Men ord byter mening och vi har redan vant oss vid att se den ideologiska kartan i lite fler dimensioner.

Människor kan vara ekonomiskt liberala och moraliskt konservativa. Det är inte ovanligt att annars vänsterradikala människor är moralister också. Och typiskt för modern höger är att den vill se en så fri marknad som möjligt, men i grunden är mycket konservativ när det kommer till att öppna upp ekonomin för alla.

Jag kan leva med att begreppet frihetlig används i en vidare bemärkelse än jag uppfattar det. Eftersom jag är frihetlig. Men det jag saknar hos många rörelser och individer som kallar sig det är förmågan att kunna distansera sig från sina egna åsikter. Frihetlighet är inte bara typ att folk ska få välja sina identiteter och att samhället inte ska lägga sig i ditt sexliv. Det är att faktiskt acceptera att det finns människor som tycker att min livsstil är omoralisk, ond eller vad det nu kan vara.

Det räcker inte att tycka att folk ska få tycka vad de vill, en frihetlig människa måste kunna relativisera sina egna åsikter och förstå att kulturella regler och föreställningar inte är sanningar. De är sociala konstruktioner som ofta är slumpmässiga. I en kultur uppfattas giftermål mellan nära släktingar som idealiskt, i en annan är de tabu. I en kultur är cannabis förbjudet och sett som ren ondska, i en annan betraktas dess rök som Guds andedräkt.

Men en frihetlig människa stannar inte där. För jag vill inte bara befria tanken, jag vill ju befria hela människan. För det krävs det att vi gemensamt och medvetet förändrar samhället. Jag vill inte på förhand bestämma exakt hur, utan förutsätter att vi löser det där tillsammans den dan vi gör det, men jag vet ju vad jag vill.

Att jag är frihetlig betyder inte att jag inte har principer. Ideal. Åsikter. Till skillnad från nihilister och människor som totalt missförstått postmodernism och poststrukturalistiska teorier tror jag att det finns ideal som är bättre än andra. De kommer inte från någon gudomlighet, de är inte nedskrivna i vårt dna eller självklara bara för att, snarare är de sociala uppfinningar. Extremt bra idéer som dykt upp på nåt sätt och som gör det bättre för folk.

Det är inte särskilt intressant för mig exakt vad folk går omkring och tycker. Jag tror och tycker en massa knasiga saker. Jag kan vara hård och känna hat mot människor, jag har fördomar, och jag sysslar med saker som jag tycker är goda, men andra ser som ondska. Till att börja med lever jag i synd. Folk har avrättats, i synnerhet kvinnor mördas än i dag, för att inte ha varit gifta med den de har en sexuell relation med. Det är inte poängen. Poängen är att jag också har en massa goda och vackra sidor och det är dem jag vill utveckla med andra människor.

Det är den gränsdragningen jag lärde mig göra när jag drogs in i det frihetliga tänkandet. Du får tänka och känna precis vad du vill. Någon eller några av dina åsikter kanske stör mig, gör mig förbannad till och med, men så länge som du beter dig enligt gemensamma normer, så länge som du är en juste människa och inte försöker påtvinga någon annan dina skumma prylar är det inte bara okej utan också viktigt att vi tillåter varandra att ha fel åsikter.

Så jag struntar vad som finns i ditt huvud så länge som det stannar där, så länge som det bara är snack. Det stora ansvaret för mig ligger i hur vi handlar. Även om det finns en massa grejer i världen som är orättvisa, även om vissa får för sig de mest befängda saker om andra människor så får man inte bete sig illa. Det tänker jag aldrig relativisera. Du och jag har det slutgiltiga ansvaret för alla våra handlingar. Ett gott samhälle går ut på att maximera möjligheten för varje människa att göra rätt val, inte att tvinga henne till något.